Ett inledande kapitel där en "han" tänker i kod som man förstår om man boken för andra gången, men som för förstagångsläsaren är helt kryptisk. "Var det verkligen den här vägen hans liv skulle ta? Var det hit alltihop syftade, all möda, all den ansträngning, all den satsning som det faktiskt innebar att leva? Var det verkligen hit han skulle komma?" Och så vidare.
En dagbok i kursiv stil där en "jag" skriver i kod. "Jag ska bekämpa dig. Jag ska stå emot. Men jag måste göra det osynligt. Jag måste spela ett fantastiskt dubbelspel. Det kommer att ta all min kraft, och det får inte synas. Ingen utom du, min text, ska få ana det minsta. Jag ska segra i tysthet, om det så är det sista jag gör."
Jag är allergisk mot den här typen av stilistiska grepp, jag vet inte hur den läsare ser ut som sitter och slickar i sig opersonlig upprepningsprosa och fantiserar om vad den kan tänkas betyda. Om man däremot vet att "han" i första kapitlet är tvehågset på väg mot ett sexparty medan hans underbara fru är hemma, och att "jag" i de återkommande dagboksanteckningarna är en pappa som är livrädd därför att hans dotter hotas till livet av skurkar, tja då finns det i alla fall något skäl att försöka lista ut vem "han" respektive "jag" är.
Boken handlar om utredningen av en serie mord: ett bombdåd i tunnelbanan och ett flertal efterföljande mord. Motiven till alla dessa brott är så pass långsökta att jag vaknade mitt i natten när jag hade läst ut boken, låg klarvaken en lång stund och försökte komma ihåg hur författaren hade fått till det. Till sist var jag tvungen att tända lampan för att kolla.
Därmed inte sagt att boken är dålig. Det är ett rikt och trivsamt persongalleri, den skulle vara en trevlig reskamrat på en rätt så lång tågresa, och den kommer att stå med de bästa rekommendationer i mitt vandringsbibliotek i köket tills den hittar sin nya ägare. Första kapitlet kan avsmakas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar