Böcker: Lennart Hagerfors - Kongolesen som skrattade

Lennart Hagerfors skriver på det där torra nedkapade sättet som man kan kalla torftigt om man inte gillar det. Korta meningar, återhållsam stil. Och mycket avstånd mellan huvudpersonen och omgivningen.
Vad menar man när man kallar huvudpersonen I.S.? Ingen särskild?

Ett smakprov:

Ölet i I.S:s hand var inte längre ljummet utan varmt. Han förlorade efter en stund hörseln och såg bara hennes läpprörelser. Solen var ett varmt strykjärn någon ställt på hans huvud. Han kände att han kanske måste spy.
- Ursäkta, det är för varmt för mig i solen.
Han vacklade mot skuggan och sjönk ned i en korgstol som stod lite vid sidan av. Flera solar gled fram och tillbaka över hans hornhinna. Amerikanskan fortsatte att pladdra och flyttade sin stol närmare så att den skarpa kanten mellan sol och skugga kom att gå mellan dem. Han hörde hennes röst som om den kom från ett stängt badrum. Hennes solbelysta nakna hud fick honom att tänka på flådda slaktdjur hängande i krokar från taket. Det stod klart för honom att det var fysiskt möjligt att stycka hennes kropp, steka den bit för bit samt äta den.

Jag hade väldigt svårt för boken under första delen, när I.S. kommer till Afrika för att intervjua afrikanska författare, och går runt och inte får kontakt med vare sig tillvaron eller sig själv. Beskrivningen varvas med små berättelser från I.S. barndom som missionärsbarn, internatskolebarn, utanförstående. Och det är någonstans där som det blir så sorgligt likadant.

Pappa och jag satt på verandan och "höll skymning". Jag var uppspelt, pladdrade om allt. Han lyssnade leende med ett halvt öga och höll sin hand runt min nacke. "Lasse Andersson förstår du, han är roligast på hela skolan. När jag en gång frågade honom varför farbröders pillisnoppar var brunare än pojkars, svarade han att det berodde på att farbröderna brukade gå med dem utanför gylfen och sola dem". Vi satt tysta en bra stund. Jag sneglade leende på pappa. Det var så dumt. Jag förstod det inte förrän jag märkte att han tittade bort och sedan reste sig och gick. Det var inte det att han blev chockerad. Det var bara inte roligt. Jag blev sittande kvar på verandan med vissheten att ingenting kunde göras ogjort. Hela lovet, de fyra veckorna, skulle bli förstörda av den dumma historien. Att bli lämnad ensam med sin egen dumhet är kanske det värsta en människa kan drabbas av.

Jag vet inte i vilket fack jag ska placera den här berättelsen. Kanske facket för livströtta smådeprimerade vita medelålders män som reser till ett varmt klimat och träffar människor som verkligen lever. Kanske vandringsbiblioteket med en liten lapp på förstasidan: var snäll med den här.