Böcker: Bo Karlström - Det omöjliga biståndet

Det är saligare att giva än att mottaga - så kan man kanske sammanfatta Det omöjliga biståndet. Boken, som utkom 1996, radar upp argument efter argument om biståndets negativa effekter.
Det här är en bok som jag - i vissa delar - har känt motvilja mot. Många nyliberala tongångar med citat av tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman. Med Aimé Césaires åsikter i färskt minne rynkade jag på pannan åt författarens påstående att kolonialmakternas inflytande i flertalet fall (särskilt i de engelska kolonierna) sannolikt var positivt. "Det öppnade handelsvägar, skapade förvaltningsinstitutioner och började bygga upp utbildningssystem, vilket på sikt visade sig vara värdefulla bidrag till utvecklingen". Att ställas mot Aimé Césaires analys:

"(...) I maintain that colonialist Europe is dishonest in trying to justify its colonizing activity a posteriori by the obvious material progress that has been achieved in certain fields under the colonial regime - since sudden change is always possible, in history as elsewhere; since no one knows at what stage of material development the same countries would have been if Europe had not intervened; since the introduction of technology into Africa and Asia, their administrative reorganization, in a word, their 'Europeanization' was (as proved by the example of Japan) in no way tied to the European occupation; since the Europeanization of the non-European continents could have been accomplished otherwise that under the heel of Europe (...)"

Åter till Det omöjliga biståndet. Om jag började läsa med en reservation mot 1990-talistiskt nationalekonomi-tänk, så förbyttes läsningen efter några kapitel i en stigande känsla av beklämning. Hur kan allt välmenande biståndsengagemang bli så fel? Bo Karlström visar hur biståndet deformerar mottagarlandets ekonomier, förvaltningar och underminerar det politiska styret. Hur kan ett u-land klara av att hantera alla dessa projekt från dussintals olika givarländer som alla har olika redovisningssystem, olika sätt att administrera, olika villkor knutna till biståndet. Hur kan ett land formulera en egen utvecklingsstrategi när varje biståndsgivare driver sin egen strategi och håller i projektmedlen? Hur kan ett land bygga upp en enhetlig förvaltning när biståndsmedel ges direkt till fack-ministerierna utan att passera finansministeriet - och administrationen av biståndet suger resurser från alla andra sektorer, inklusive till exempel exportindustrin. Ett banalt exempel är den tid som rent fysiskt går åt till relationerna med alla biståndsgivare. Karlström visar hur biståndet kan driva upp värdet på den inhemska valutan (till förfång för exporten), hur biståndet skapar beroende genom att mottagarlandet därmed slipper politiskt jobbiga åtgärder som att driva in skatter, hur biståndsgivarna själva får ta över driften av sina investeringar om de inte ska förfalla, hur ett nätverk av konsulter och andra intressenter bildas runt biståndet och gör allt för att se till att deras utkomst inte ska äventyras.
Och som svar på frågan: "Nå vad ska vi göra i stället, om nu bistånd är så dåligt?" så skulle väl Karlström svara "Frihandel". Sluta subventionera våra egna arbetsintensiva sektorer som jordbruk och ge u-länderna en chans att konkurrera.
Jag måste försöka läsa in mig på dagens biståndsdebatt för att se hur tongångarna går på 2000-talet - framför allt är det spännande att se vad folk säger om följderna av exportsatsningar som till exempel flygfraktade snittblommor och prydligt snoppade sockerärter från Kenya. Och Bo Karlström får stå kvar i bokhyllan.