Om man tänker sig att det sker ett mord på en plats. En polisman kallas ut för att undersöka faller.
Och så hittas ett annat lik, fast 25 år senare. En polisman kallas ut för att undersöka fallet.
Och så intervjuar den förste polismannen människor som kanske kan veta något.
Och så intervjuar den andre polisen människor som kanske kan veta något, fast 25 år senare.
Och så hittar den förste polismannen några spår.
Och så hittar den andra polismannen spår, eller inte, fast hur som helst 25 år senare.
Så småningom visar det att de två fallen har ett samband - OK det var väl ganska uppenbart. Jag undrar om skälet till bokens egenartade struktur var att författaren ville behålla det överraskningsmomentet ett tag. Vidare undrar jag vilken läsare författaren i så fall skriver för.
Troligtvis en mycket mer välvillig läsare än jag, och troligen mycket mer observant. Jag måste medge att jag inte läste boken med den noggranna vakenhet som den utan tvekan förtjänar, eller i alla händelser kräver. Jag blandade ideligen ihop den två poliserna och deras utredningar. Och privatliv. Och deras kolleger.
Citatet: Tja det är inte lätt att välja ett citat när boken är så splittrad. Så det blir helt enkelt första stycket som utspelar sig 1969, morgonen efter en rockfestival.
För den som tittade ner från toppen av Brimleigh Beacon tidigt den måndagsmorgonen liknade vyn ett slagfält. Det hade regnat tillfälligt under natten och den bleka solen lockade fram slingor av dimma ur den fuktiga jorden. De svävade över ängar med utspridda orörliga skepnader och blandades här och var med den mörka röken från pyrande glöd. Plundrare letade sig fram över området, samlade ihop kringslängda vapen och böjde sig då och då som för att ta något värdefullt från en stupad. Andra såg ut att skyffla jord eller osläckt kalk i stora öppna gravar. Den svaga vinden följde med sig en lätt stank av ruttet kött.
Jahapp. I förbigående kan man undra om det brukar regna "tillfälligt" (kanske skulle man snarare säga att det hade regnat en stund?), om dimman lockas fram i slingor (stiger inte den snarare i slöjor eller stråk?) och om den svävar "med utspridda orörliga skepnader" (kanske formar den sig hellre till svävande orörliga skepnader?).
Men boken får faktiskt stå kvar i bokhyllan ändå, som kursmaterial i min pågående autodidaktiska skrivarkurs.
2 kommentarer:
Jag beklagar att de senast beskrivna två böckerna kommer från mitt håll, men du behåller dem ju trots deas uppenbara brister. I dag har jag köpt en ny bokhylla och en skohylla och lite annat smått och gott i Ingvars möbelbod. Det kan hända att antalet vidarebefordrade böcker härifrån minskar eftersom jag strax kommer att ha hyllutrymme för alla jag har - plus några till.
Du ska väl vara glad att jag läser dina böcker! Det är skillnad i andra riktningen (armbågsknuff, armbågsknuff).
Skicka en kommentar