Saga Borg: Livets källa

Livets källa av Saga Borg (pseudonym) är lättläst och trevlig men dock, ett väldigt tydligt exempel på hur tråkigt det är med böcker där hela konceptet är glasklart genomskådligt från början till slut.
Här är konceptet - ett utdrag. Sprickan mellan Urla och Tertor växer så småningom till öppet krig, med människorna som verktyg och spelplan. 

Liv slöt ögonen en liten stund innan hon började tala:
"En gång för länge sedan levde Urla och Tertor i harmoni med varandra. De stod för det som var mörkt och det som var ljust i världen. De kompletterade varandra, utgjorde naturens balans och skänkte frid och harmoni till sina döttrar och söner.
De gled genom tillvaron sida vid sida, två oskiljaktiga halvor av en helhet. Med tiden kom de att fästa sig vid olika aspekter av tillvaron. Urla vid det bländande, brännande ljuset och Tertor vid det mjuka svala mörkret. Men inte ens då rubbades harmoning. De respekterade varandra och ville varandra väl, men så småningom uppstod en spricka mellan dem.
/.../ Tertors män - Terterna - fick makten, styrkan, smidigheten, viljan, driften, nyfikenheten och lustan. Urlas Völvor fick ömhet, klarsynthet, omsorg, flit, svalka och flinka händer. /.../"

Boken utspelar på sig på folkvandringstiden (300-talet), och är sjunde boken i en serie man inte riktigt anar slutet på. Dess hjältinnor, völvorna, är kloka kvinnor som arbetar med naturkrafterna (ber växterna om tillåtelse innan de plockar dem, till exempel), botar sjuka, är kloka, självuppoffrande. Och bara aningens aningens jättetråkiga romanfigurer i all sin oblandade godhet.