Jag tyckte mycket om Stenkistan men nu när jag läser nästa bok i serien om kommissarie Ann Lindell är jag inte lika förtjust.
Kankse är det helt enkelt att den utspelar sig i ett mindre pittoreskt sammanhang än skärgårdsfolket i förra boken. Kanske är det att författarens mannerismer blir tydligare när man läser flera böcker. Som berättargreppet att till synes motståndslöst glida genom olika personligheter och perspektiv. Många olika människors tankar blir det, med växlande verkshöjd.
Berit som tänker "Vi som har så lite mjölk" när sonen spiller.
Vincent som tänker att den kvinnliga busschauffören kör ryckigt.
Ola som inser att han inte vill kyssa sin fru.
Ann som tänker att mannen som är utklädd till tomte hellre borde skotta snö.
Och så vidare.
Jag funderar på varför jag stör mig på att författaren ständigt byter synvinkel. Spelar det någon roll förutom att det verkar lite ogenomtänkt? Jag får fundera vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar