Jag började läsa Hanne-Vibeke Holsts Kronprinsessan utan någon större entusiasm. Själva konceptet är intressant: en miljökämpe får chansen att bli miljöminister, från en dag till en annan. Men baksidestexten kändes som knäckebröd för en godissugen: ... "Väl i maktens centrum blir hon snart varse avigsidorna: medias bevakning, politiska intriger och partivänner svek. När hennes tidigare så lyckliga äktenskap börjar krackelera tvingas hon till slut fråga sig om priset ändå inte är för högt. Kronprinsessan är en fängslande skildring av en kvinnas dubbla roller. Kan man jämka samman ett lyckligt familjeliv med ett liv i rampljuset?"
Jag bestämde mig för att gripa mig an den eftersom fibrer trots allt är nyttigt. Och så blev jag helt fängslad och kunde knappt lägga den ifrån mig.
Boken kom ut 2002 och är så skickligt placerad i tiden att det känns som en dokumentär. Huvudpersonen, Charlotte Damgaard, får oväntat erbjudande om att bli minister. Hon reser på toppmöten och förhandlar Kyoto, och till Bryssel och pratar kemikaliepolitik.
Charlotte Damgaard är smart, rolig, politiskt skicklig, snygg, välformulerad och är till råga på allt en sån där person som går ner snarare än upp i vikt av stress och oregelbundna mattider. Och hennes man avguuudar henne. Men visst är det jobbigt att vara ministerns man, ständigt stå i bakgrunden och ge support, ta hand om barnen, ställa sin egen karriär och sina egna drömmar på vänt, och visst knakar det i förhållandet. Men jag vet inte om det är grejen med boken.
Om man skulle räkna hur stor del av boken som handlar om det lyckliga familjelivet så är det kanske fem procent som handlar om relationen med mannen. Kanske en halv procent handlar om barnen. (OK, gissa varför mannen knotar...). Resten handlar faktiskt om det där andra. Huvudpersonens egna demoner, hennes politiska utmaningar och visioner. Kampen för att behålla sin integritet men samtidig passa in, och samtidigt tillkämpa sig en starkare maktposition och en möjlighet att förverkliga det hon faktiskt brinner för. Och den ständiga kampen att hinna läsa in allt, följa upp sina prioriteringar, bygga allianser, vakta sin tunga.
Medierna, intrigerna, partivännernas svek... inget av detta drabbar ett oskyldigt offer. Hon är ny, inte nyfödd. Det är en bok man kan läsa inte som eländespornografi - ännu en kvinna som bränner ut sig i stress och dubbla roller - utan som en spännande simulering: tänk om man var så där cool som hon, tänk om man äntligen fick chansen att göra det man vill. Oj.
Allt det där om dubbla roller och överväldigande arbetsbörda och krackelerande äktenskap, det får man liksom på köpet.
Det vore roligt att läsa recensionerna från när boken var ny. Vad sa man i politiska kretsar i Danmark, prickade hon rätt? Kände de igen sig? Kände de sig påhoppade?
Boken slutar såhär - ett grepp som måhända är lite billigt men passar in i en bok som är så tydligt tidsplacerad som den här:
"Tidning?" frågade chauffören vänligt och räckte Jyllands-Posten bakåt. Hon kastade en blick på den hopvikta framsidans feta bokstäver och kunde se att hon var dagens huvudnyhet.
"Nej, tack", sa hon lugnt, lutade sig tillbaka i sätet och satte sig att titta ut på världen. Det var tisdagen den 11 september 2001 och hon var inte rädd längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar