1998 gick jag en långdistanskurs i u-landskunskap vid Uppsala universitet. Det var den där avlägsna tiden när man fortfarande skickade pappersbrev och lyssnade på föreläsningar inspelade på kassetter. De här kursboken hade redan då några år på nacken; den är utgiven 1991.
Att läsa om den kändes som ett testfall i min bokhyllebefrielsekampanj. När vet man att man är klar med en kursbok? När man har klarat tentan? När man kan allt som står i boken? När man med säkerhet vet att man aldrig mer kommer att intressera sig för ämnet?
Slutsats efter att ha läst boken: det är ingen slump att böcker som överskådligt spaltar upp tillvarons mysterier har begränsad popularitet utanför kursplaner. Det blir för brett och grunt helt enkelt.
Innan jag ställer ner boken i vandringsbiblioteket vill jag gärna ge en mycket föreklad sammanfattning. Med egna ord, som det skulle heta i ett skolprov.
Den traditionella synen på utveckling är att u-länder deltar i samma lopp som alla andra länder men står långt bak i startfältet. Deras mål är det som vi redan har nått: ett kapitalistiskt industriellt samhälle med sociala skyddsnät. För att hjälpa u-länderna på traven bör de som redan har kommit längre bidra med kunskap, kapital, investeringar och tillträde till marknader.
En mer vänster-inriktad syn på utveckling hävdar att underutveckling är något som skapats. Dagens rika länder är rika på de fattigas bekostnad; de har tagit avstamp från dem och deformerat deras ekonomiska struktur för att främja sin egen utveckling. För att utvecklas måste därmed de fattiga länderna bryta sin beroendeställning och utveckla egna strategier.
Slutligen en tredje skola som vill få till stånd en annorlunda utveckling som ska undvika att falla i de fällor som dagens rika länder skapat åt sig själva. Den annorlunda utvecklingen är småskalig, mångfacetterad och bottom-up.
Valet av teori har stor betydelse för vilka strategier man väljer.
Vilken teoriskola är då bäst? Och vilken teori är det som styr i dag? Troligen skrivs det i detta nu minst tre avhandlingar som var för sig på ett trovärdigt sätt visar att skola 1 respektive 2 respektive 3 är överlägset bäst... Jag vill väl inte föregripa deras slutsatser. Men för mig verkar det som om gamla goda skola 1 alltid kommer att favoriseras av den rika världen, eftersom den förklaringen dels passar oss bra ekonomiskt, dels appelerar till vårt behov av att göra något konkret för att förbättra situationen. Skola 2 var väldigt het på 60-talet och 70-talet. Dess styrka är analysen snarare än strategin; jag tror inte att det finns något exempel på ett land som har lyckats utveckla sig genom att koppla loss från det internationella systemet.
Slutligen skola 3 som inte har lyckats få genomslag för sina idéer om alternativ till kapitalism, men som verkar ha stort inflytande på utvecklingssamarbete i praktiken. Miljötänkade, demokratiutveckling, stärkt roll för kvinnor, ...
Det känns som om det inte pågår så mycket debatt om vägar till utveckling längre, men det kanske är jag som inte läser rätt tidningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar