Böcker: Kjell Eriksson - Stenkistan

Efter mitt senaste sammanträffande med svenska deckarkungar var det med ett visst motstånd jag grep mig an Kjell Erikssons Stenkistan. Jag hade läst den förut men kom inte ihåg så mycket. Baksidestexten var inte mycket till påminnelse - eller rättare sagt, den påminner om en hel genre.

(...) Kriminalkommissarie Ann Lindell börjar utreda fallet och möter girighet och svartsjuka i en värld där forskning inte alltid bedrivs med människors bästa för ögonen och där de som vet för mycket måste tystas.

Quoi de neuf som vi säger här på kontinenten.
Men när jag väl hade börjat läsa blev jag alldeles förtjust i boken. Det var något så skönt med kommissarien och det sätt hon beskrivs på. Hon är duktig, smart och snygg. Och okoncentrerad. Humorlös i vissa lägen. Socialt begåvad fast ensam. Otaktisk.
Och så har boken så fina beskrivningar av saker som trädgårdsodling, fiske, midsommarfester. Och kärlek av det där vuxna slaget när man inte bara kan släppa allt man har för händer - när passionen bara är en pusselbit bland flera.
Lite spoilervarning på det här citatet men det var den här sido-berättelsen som höll mig kvar i boken till sista sidan.

- Jag blev livrädd när Viola ringde. Hon sa att du gått i sjön och jag trodde att du hade dött.
Edvard sa ingenting.
- Varför gick du ut i så dåligt väder?
- Det var Victors nät.
- Vem bryr sig om några futtiga nät?
Hon såg att Edvard inte ville prata vidare om det. Han stirrade rakt fram. Det lite generade men ändå frimodiga uttrycket i hans ansikte var borta.
- Du ville testa, va? Se var gränsen gick. Var det inte så?
- Nej, sa han, men Ann hörde tveksamheten i hans röst.
- Jag är med barn, sa hon.
Edvards reaktion uteblev. Han vred bara på huvudet, såg på henne och nickade.
- Visste du? sa hon.
Han skakade på huvudet.
- Jag älskar dig, sa han tyst och hon såg tårar i hans ögon. Jag visste det helt säkert när jag låg där i vattnet. Jag kan inte leva så långt ifrån dej.
- Det är inte ditt, sa hon och förstod inte varifrån orden och styrkan kom.

Texten varken lyser eller tjusar men jag tyckte om historien. Boken blir kvar och när jag hade slagit ihop den kastade jag mig över nästa bok i serien...

Uppdatering: Det slår mig att jag inte skrivit ett ord om handlingen. Det handlar om ganska oglamoröst polisarbete för att utreda en smitningsolycka med dödlig utgång, ett förment självmord, ett uppenbart mord, ekonomisk brottslighet, ett oförklarligt tomtköp i Dominikanska Republiken, en terroattack mot en tv-station. Tillräckligt bra för att nomineras till årets bästa svenska deckare 2001, men inte för att vinna utmärkelsen...