Med vankelmod säger jag detta: Nej det är inte alla viktiga och lovvärda böcker som får stå kvar i min bokhylla. Denna reportagebok, utgiven 1991, var resultatet av en resa till Kongo året då allt hände, 1989. Margareta Johansson har intervjuat tio kongolesiska kvinnor som berättar öppet om glädjeämnen, sorger, bekymmer och vardagsliv. Noggrant har jag vägt bokens fördelar och nackdelar innan jag bestämde mig för att förpassa den till vandringsbiblioteket. Hur ofta får man egentligen komma i kontakt med u-länningars egna berättelser? Å andra sidan vet jag inte hur givande just dessa berättelser är; det känns som om varje intervju har tagit ungefär en timme att göra eller på sin höjd en förmiddag, det går aldrig djupare än den omedelbara kontakten mellan intervjuare och intervjuperson. Det blev det som blev avgörande till sist.
Men det finns bilder som hänger kvar. Som konstaterandet att läxläsning är svårt när man inte har lampor; den tropiska natten är ju som bekant ungefär lika lång som dagen och de flesta aktiviteter måste väl pressas ihop och utföras under den ljusa halvan av dygnet. "I Brazzaville ser man ofta gymnasister och studenter stå och läsa under gatlamporna under de stora upplysta stråken".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar