lördag 28 januari 2012

Siri Hustvedt: Vad jag älskade

En bästsäljare ska helst ha en handling som låter sig sammanfattas så att man kan haspla ur sig den under en snabb hisstur med en förläggare.
Boken handlar om en man som går genom livet, får uppleva mycket glädje och mycket sorg. Olika människor blir väldigt viktiga för honom; han förlorar dem på olika sätt fast på något sätt blir kärleken kvar. 
Nej, Siri Hustvedt måste ha använt sig av någon annan metod för att sälja in den här boken, som enligt baksidestexten blev hennes internationella genombrott.
Jag vet inte riktigt hur jag ska presentera den för att stimulera andra att läsa den (för den är helt klart läsvärd) utan att avslöja de händelser som vrider handlingen i nya riktningar.
Så här blir kringverket:
Boken utspelar sig i en intellektuell, bohemisk miljö i New York. Bokens "jag", Leo Herzberg, är konsthistoriker. Han har en underbar fru, Erica, som är litteraturvetare. Tillsammans får de sonen Matthew. Leos bästa vän, Bill Wechsler, konstnär har två kvinnor i sitt liv (ja, nu avslöjar jag redan något av handlingen): Lucille, den stränga poeten, och Violet, en fantastiskt livsbejakande människa som forskar i mänskligt beteende som hysteri och ätstörningar. Bill och Lucille har en son, Mark, som är ungefär jämngammal med Matthew.
Och så går deras liv framåt, de gör och studerar konst, läser litteratur, älskar, skriver dikter, läser dikter, forskar i hysteri, går på utställningar, uppfostrar barn. Drabbas av stora tragedier, går sönder, överlever, typ. På något sätt.
Här kommer ett smakprov. En av kvinnorna i boken flyttar ifrån sin man och bestämmer reglerna för deras fortsatta umgänge. De ska skriva brev - bara.
Jag vill inte att orden ska vara nakna så som de är via fax eller dator. Jag vill att de ska vara inneslutna i ett kuvert som du måste riva upp för att komma åt dem. Jag vill att det ska finnas en väntetid - en paus mellan skrivandet och läsandet. Jag vill att vi ska vara försiktiga med vad vi säger till varandra. Jag vill att milen emellan oss ska vara verkliga och långa. Det ska vara vår lag - att vi skriver synnerligen omsorgsfullt om vår dagliga tillvaro och om vårt lidande. Breven är inte själva ursinnet, men det är vild och ursinnig kan känner mig över /---/. Brev kan inte skrika. Det kan telefoner."
Jag tror att jag kan kosta på mig ett citat till, från slutet av boken.
Det är underligt hur livet gestaltar sig, hur det omformas och vindlar sig fram, hur en sak blir en annan. Matthew ritade ofta en gammal man och han kallade honom Dave. Åren går och det visar sig att den han ritade var hans egen far. Jag är Dave nu /.../.


2 kommentarer:

Signe sa...

Intressant tanke, att gräla via korrespondens. Att behöva väga orden och forma bokstäverna med kroppen, att veta att det här arga brevet kan sparas ett helt liv. Åh jag vill också läsa bok! Tack för att du inspirerar.

Jorun sa...

Roligt att du tyckte om den. För mig blev den lite av ett upvaknande: det är så här en riktigt bra bok känns, efter en lång diet av halvdana deckare.

Signe, det här är en bok du kan investera i eller bära hem från biblioteket.