Tills en dag barndomsvännen Will Dearden ringer. Hans fru Grace är försvunnen, polisens utredning har gått i stå och allt är hemskt. Kan hon komma och hjälpa till?
Här kommer bokens svaghet: om man har läst Rebecca anar man ganska snart hur det egentligen står till. När Will Dearden har gjort ett TV-utspel om hustruns försvinnande och bett allmänheten om hjälp, brister det för honom i bilen på väg hem.
He cried, 'Sometimes I don't know how much longer I can go on with it, Ali! Sometimes I feel like shouting at them!'
'It must be hard, I know...'
'Hard!' He gave a caustic laugh. 'Yes - hard. To go on saying the right things, to go along with the myth.'
I kept my eyes on the road. 'The myth?'
/---/
'Oh, the idea that people have about her! The image of her, the one that she wants them to have!'
One word came instantly to mind. 'Perfect.'
'Perfect - yes! And generous! And warm!' He didn't attempt to hide the bitterness in his voice. 'It's her great talent, you see. Playing Grace, the Grace that she wants the world to admire, the great, beautiful, generous Grace!'
I gripped the wheel, a quiet dread knocking at my heart. 'And she's ... something else?' I breathed.
Spoilervarning för den som fortfarande inte fattat konceptet:
Boken slutar så här:
He leant forward and kissed me gently on the mouth. 'It would be so good if you could stay, Ali.'
'I suppose... I could stay till four,' I said.
'Well, it's a start,' he said.
I drove him to Marsh House to pick up his car and stood at the gate in the soft summer night to wave him off.
Men här kommer det fina i kråksången: när jag läste boken tyckte jag att den var riktigt riktigt bra. Jag hade ingen tanke på att göra mig av med den. Jag tyckte om tonfallet, den mjuka självreflekterande "jag"-berättaren. Väl medveten om att om det funnes dopingtester inom litteraturen skulle den här boken åka dit så det smäller i grenen "böcker för folk som vill tro att det lönar sig att vara duktig och snäll".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar