Aino Trosell: Tvångströjan

Om den här boken ska läsas om en instruktionsbok till kriminaltekniska metoder, tja, så får man kanske försöka komplettera sina studier med annat material. Bokens "jag" går helt på magkänsla. Det är blickar som ska tolkas, beteenden och gammal kunskap. Och mönster som går igen. Om inte skurken i slutändan hade avslöjat sig själv hade det aldrig gått att få fast honom. Och på något sätt är det helt i sin ordning.

Det som gör Tvångströjan av Aino Trosell så underbart meningsfull att läsa är den buttra berättaren, en dam som arbetar i hemtjänsten och sliter och jobbar för sin låga lön. Miljöbeskrivningen och det faktum att den utspelar sig i hemtjänsten i Dalarna. En bra och väldigt rik bakgrund till en passionerad historia med blod och eld och våld.
Aino Trosells språk är, liksom huvudpersonens karaktär, klarsynt och kärvt och gör sig inte till, fast är mer komplext och smart än det vill verka. 

Här kommer ett stycke från början av boken: en skolklass på friluftsdag i fjället. Innan det hemska händer: ett av skolbarnen skjuts till döds av en älgjägare. 

Ingenting var synligt, blott den närmsta stigen, dimman svepte in allt annat så att det blev overkligt som om man var på Mars eller i Kongo, det var spännande och lagom skrämmande man var ju många inget farligt kunde hända ändå fanns det utrymme att drömma och för starka känslor. Ännu idel leenden och skratt och skämt och flirten knuffade på skoj sitt hjärtas dam så att hon ramlade så att han då var tvungen att få upp henne ur myrhålet men oj så svårt det var han måste själv gå ner på knä och fånga henne dra upp henne och ta henne runt axlarna och sedan midjan och hon bara skrattade. Han fattade. Blev röd och vit och visste inte längre vad han skulle ta sig till han ville krama men blev rädd och släppte. Hennes skratt försvann med orden Är du helt och så var sagan över för den gången. Är man femton är man fången, det finns aldrig någon nåd man faller och man slår sig hela tiden men just den dagen skulle livet lära dem vad falla var på riktigt och innan mörkret var över dem så skulle alla falla fritt i den nya hemska insikten att livets låga brinner, brinner men när den är släckt så är den. Då kan ingen makt i världen få den levande igen. Så levande som Sammy var så smärtsamma blev de fantomsmärtor han skulle lämna efter sig för efteråt förstod precis alla att han var som dem. Så varför var han egentligen så ensam? Om de finge göra ogjort skulle de ta in honom och vara med honom och visa honom värme och kamratlighet ja ömhet, allt var möjligt.

Tills det plötsligt inte var det.