Böcker: Åke Edwardsson - Segel av sten; Himlen är en plats på jorden

Segel av sten är Åke Edwardssons sjätte bok om kriminalkommissarie Erik Winter; Himlen är en plats på jorden är den femte, och jag läste dem i fel ordning. Det spelar nu inte så speciellt stor roll, Erik Winters liv rör sig väldigt stillsamt framåt. Hans kolleger slänger käft på ungefär samma sätt och säger ungefär samma tröttsamma skämt. Han dricker ungefär samma exklusiva whiskey och lyssnar på ungefär samma musik, jobbar för mycket och lagar fantastiskt god mat däremellan.
När jag hade läst ut Segel av sten var jag beredd att låta alla övriga böcker av Åke Edwardsson vandra vidare olästa. Segel av sten är en ganska krystad skapelse om händelser som inträffade för många många år sedan som påverkar liv än i dag, skriven i en stil som måste läsas med välvilja för att inte bli outhärdlig. Man måste helt enkelt säga sig att korta meningar är rappt och kul. Sedan finns det någon sorts snobbism i beskrivningen av kriminalkommissarie Winter som nästan blir outhärdlig; han är så himla elegant och välklädd och så är han så fantastiskt internationell att hans språk ständigt blandas med engelska.
I boken använder författaren det trötta gamla stilgreppet med en anonym personen som i återkommande kapitel delar med sig av sin anonymiserade inre monolog. Hej Arne Dahl, här har du en kompis.

Sedan läste jag Himlen är en plats på jorden och den tyckte jag till min förvåning bra om. Boken utsågs 2001 till bästa svenska deckare av Svenska deckarakademin, och åtminstone halva intrigen är intressant (förskolebarn som förs bort av en man som drivs av ganska oklara motiv).
Men jag vet inte varför man vill skriva den här sortens prosa (från Segel av sten):

Ingen hade hört honom.
Han hade sett ljusen från staden ovanför, bara några få ljus.
Han hade tänkt på denne då, kort.
Han hade sett telefonkiosken som blänkte i dimman. Det ringde aldrig i den.
Han skulle be henne.
Hon skulle göra det.
Hon hade följt hans vilja.
Nu var han inte säker längre.
Hon hade tittat på honom den senaste tiden med en blick som han inte kände igen.
Han hade inte frågat.

Eller varför man vill fylla böckerna med den här sortens replikföring (från Himlen är en plats på jorden):

Peters reste sig.
"Nu höll jag på att vara oartig", sa han och gick ut ur rummet och komm tillbaka med ett glas till och satte sig och höll upp flaskan. "En liten whisky?"
"Jag vet inte", sa Bergenhem.
"Det är efter tolv", sa Peters.
"Det är alltid efter tolv någonstans", sa Bergenhem.
"Hell it's noon in Miami, som Hemingway sa när han började dricka klockan elva."
"Jag står över den här gången", sa Bergenhem. "Jag har bilen och måste hem direkt sen.
Peters ryckte på axlarna och hällde upp två centimeter i sitt glas och fyllde på med några droppar vatten.
"Du missar en bra Springbank", sa han.
"Det kanske blir fler gånger", sa Bergenhem.
"Kanske det", sa Peters och drack och satte ner glaset och tittade på Bergenhem: "När hade du tänkt komma till saken?"

Och så fortsätter det. Replikväxlingar med korta snärtiga repliker. Många replikväxlingar. Många korta snärtiga repliker.
Det är inget speciellt med något av mina utdrag, kanske det är aningens kännetecknande för böckerna att det är trevligt men liksom inte glimmar till någonstans.
Vandringsbibblan nästa. Jag börjar undra om jag kommer att få behålla just några böcker i den här takten...