Böcker: Lennart Hagerfors - Kongolesen som skrattade

Lennart Hagerfors skriver på det där torra nedkapade sättet som man kan kalla torftigt om man inte gillar det. Korta meningar, återhållsam stil. Och mycket avstånd mellan huvudpersonen och omgivningen.
Vad menar man när man kallar huvudpersonen I.S.? Ingen särskild?

Ett smakprov:

Ölet i I.S:s hand var inte längre ljummet utan varmt. Han förlorade efter en stund hörseln och såg bara hennes läpprörelser. Solen var ett varmt strykjärn någon ställt på hans huvud. Han kände att han kanske måste spy.
- Ursäkta, det är för varmt för mig i solen.
Han vacklade mot skuggan och sjönk ned i en korgstol som stod lite vid sidan av. Flera solar gled fram och tillbaka över hans hornhinna. Amerikanskan fortsatte att pladdra och flyttade sin stol närmare så att den skarpa kanten mellan sol och skugga kom att gå mellan dem. Han hörde hennes röst som om den kom från ett stängt badrum. Hennes solbelysta nakna hud fick honom att tänka på flådda slaktdjur hängande i krokar från taket. Det stod klart för honom att det var fysiskt möjligt att stycka hennes kropp, steka den bit för bit samt äta den.

Jag hade väldigt svårt för boken under första delen, när I.S. kommer till Afrika för att intervjua afrikanska författare, och går runt och inte får kontakt med vare sig tillvaron eller sig själv. Beskrivningen varvas med små berättelser från I.S. barndom som missionärsbarn, internatskolebarn, utanförstående. Och det är någonstans där som det blir så sorgligt likadant.

Pappa och jag satt på verandan och "höll skymning". Jag var uppspelt, pladdrade om allt. Han lyssnade leende med ett halvt öga och höll sin hand runt min nacke. "Lasse Andersson förstår du, han är roligast på hela skolan. När jag en gång frågade honom varför farbröders pillisnoppar var brunare än pojkars, svarade han att det berodde på att farbröderna brukade gå med dem utanför gylfen och sola dem". Vi satt tysta en bra stund. Jag sneglade leende på pappa. Det var så dumt. Jag förstod det inte förrän jag märkte att han tittade bort och sedan reste sig och gick. Det var inte det att han blev chockerad. Det var bara inte roligt. Jag blev sittande kvar på verandan med vissheten att ingenting kunde göras ogjort. Hela lovet, de fyra veckorna, skulle bli förstörda av den dumma historien. Att bli lämnad ensam med sin egen dumhet är kanske det värsta en människa kan drabbas av.

Jag vet inte i vilket fack jag ska placera den här berättelsen. Kanske facket för livströtta smådeprimerade vita medelålders män som reser till ett varmt klimat och träffar människor som verkligen lever. Kanske vandringsbiblioteket med en liten lapp på förstasidan: var snäll med den här.

Böcker: Umberto Eco - Rosens namn

När jag hade läst halva Rosens namn insåg jag att om enda resultatet av mitt bokhyllebefrielseprojekt var att jag skulle läsa om Rosens namn, så var det värt det. En bok som det minsann inte är lätt att ta sig igenom: långa filosofiska utläggningar delvis på latin, mycket lärdom och spetsfundigheter och inte minst, 530 sidor... Fantastisk bok!
Boken utspelar sig i ett italienskt benediktinkloster 1327. En skarpsinnig besökande engelsk munk blir ombedd att försöka lösa ett misstänkt dödsfall - som senare ska utvecklas till en hel serie mord. Men mordgåtan är bara en liten del av historien. Lika viktig är de långa diskussionerna om hur allting egentligen är - de underbara hemligheterna som uppenbaras i talmystiken, de långa katalogliknande beskrivningarna över hur allt hänger ihop och vad som är orsak och verkan. Beskrivningen av kampen mot kätteriet och de ohyggligt inflammerade diskussionerna om Kristus hade ägodelar eller endast nyttjanderätt. Miljöbeskrivningen. Historieberättarens utveckling från oskyldig ung pojke till den trötte gamle munk som skriver berättelsens slutord.
Ett litet smakprov på text:

"Jag frågar mig", sa William, "varför ni är så emot tanken att Jesus någonsin skulle ha skrattat. Jag tror att skrattet är en god medicin, liksom bad, för att kurera vätskorna och andra kroppsliga åkommor, framför allt melankolin."
"Bad är en god sak", sa Jorge, "själve doctor angelicus tillråder sådana för att förjaga sorgen, som kan vara en ond böjelse om den icke vänder sig mot ett ont som kan fördrivas med mod. Baden återställer vätskornas jämvikt. Skrattet skakar om kroppen, deformerar ansiktsdragen och gör människan lik en apa."
"Aporna skrattar intet, skrattet är utmärkande för människan, det är tecknet på hennes rationalitet", sade William.
"Även ordet är ett tecken på människans rationalitet och med ordets hjälp kan man förbanna Gud. Icke allt det som är utmärkande för människan är med nödvändighet något gott. Skrattet är ett tecken på dåraktighet. Den som skrattar tror icke på det han skrattar åt, men hatar det icke heller. Att skratta åt det onda betyder sålunda att man icke bereder sig att bekämpa det, och att skratta åt det goda betyder att man misskänner den kraft genom vilken det goda vinner överhand av sig självt. Därför säger Regeln 'decimus humiliatis gradus est si non sit facilis ac promptus in risu, quia scriptum est: stultus in risu exaltat vocem suam'."

Och så får läsaren bläddra till sidan 547 och läsa översättningen: "ödmjukhetens tionde grad är att inte vara lättsinnig och snar till skratt, ty det står skrivet: dåren upphäver sin stämma till skratt".
William av Baskerville, den skarpsynta detektivmunken, är en upplysningsman några århundranden före upplysningen, och skeptisk till alla fromhetsyttringar så till den milda grad att man undrar hur han kom på att bli munk överhuvud taget. Det här är något jag tycker att många historiska romaner har det gemensamt: minst en karaktär ska vara vidsynt, rationell, öppen för vetenskapligt tänkande... medan omgivningen präglas av medeltida mörker. Det blir lätt lite Mary Sue över det hela. I Rosens namn är lyckligtvis berättaren med hull och hår ett barn av sin tid, som ärligt förbryllad boken igenom försöker få kyrkans jakt på kättare att gå ihop med dess övriga förkunnelse.
Här anar jag nästa tema i min läsning - medeltiden och framför allt kyrkohistorien. Men först har jag några ytterligare böcker om Kongo och om bistånd som väntar...
Och Rosens namn får stanna i bokhyllan.

PS: Filmen Rosens namn är klart sevärd. Ingen dålig version av boken. Men - knappast förvånande - skummar den bara på ytan.

Böcker: Jo Nesbö - Snömannen

Generation seriemord. Den här gången är det en mördare som slår till vid första snön, och annonserar sina mord genom att bygga en snögubbe utanför husen.
Det har vi inte sett än i en genre som annars snart har täckt alla upptänkliga metoder. Mördarens motiv är en variant av tidigare undersökta mänskliga perversioner. Hans vapen är nytt, i alla fall har jag aldrig hört talas om det.
Så hur ska man bedöma ännu en bok i genren? Påhittigheten när det gäller att tänka ut något nytt och läskigt? Trovärdigheten när det gäller att teckna ännu en mordutredare med kvinno- och alkoholproblem? Ännu en seriemördare? Ännu en kvinnlig kollega med massor att bevisa?
Fast trots - eller på grund av - igenkännligheten, var det en bra bok. Stod sig bra i genren.

Böcker: In Koli Jean Bofane: Mathématiques congolaises

En kursbok i matematik var allt den unge Celio fick med sig när hela hans familj dödades. Och i den hittar han så småningom hela sitt förhållningssätt till livet. Celio Matemona, allmänt kallad Celio Mathématique, tar sig genom sin tillämpade matematik från svälten på Kinshasas gator till ett välbetalt jobb som kommunikationsstrateg på en av den kongolesiska statens mindre ärofulla organ. Med hjälp av formler och fysikaliska lagar designar han kommunikationsstrategier, som ger väldigt kortsiktiga resultat - distrahera den svältande befolkningen en vecka till, distrahera världsopinionen under en konferens om mänskliga rättigheter. Intrigen är inte så olik en bok som John Grishams Firman; en ung man får en anställning med villkor som är för bra för att vara sanna, och när han inte kan betala det moraliska priset väntar problemen. Fast i svältens Kinshasa är det moraliska priset en bred gråzon - korruption, bortförande av oskyldiga och förfalskning av bevis är oproblematiska speldrag, det är först när men när Celio inser att hans chef var direkt inblandad i mordet på en av Celios vänner som det blir för högt.
Boken är en berättarglad skröna, å ena sidan, med burleska inslag - lite romantik, lite svartsjuka, lite trassel med trolldoktorn, och mycket Machiavelli.
Och då och då - å andra sidan - lättar författaren på en förlåt och visar, skoningslöst och utan särskild emfas, på fasansfulla glimtar av en annan vardag. Som berättelsen om adjutant Bamba, som slits med sina minnen från sin tid som barnsoldat, när de unga rekryterna fick en grupp fångar att träna på. Uppdrag: avrätta fem var, med kniv. Eller den återkommande beskrivningen av svälten, lika närvarande som regn i Bryssel eller snö i Sorsele. Stegen på ner i den outhärdliga hungern som bland annat utmärks genom att familjer börjar räkna dagen i "gongs" - måltider. Från "gong unique", det vill säga en enda måltid per dag, går befolkningen in i en ny tideräkning, "gong alterné", det vill säga att halva familjen får äta en dag och andra halvan av familjen får vänta till nästa dag. Om hur kallt vatten hjälper till att lura hungerbesten i magen. Om hur hela staden kurar ihop sig i svältens apati och väntar.

Boken ger en stark närvarokänsla, den myllrar av liv, mänskliga relationer, dofter och ordspråk, Kinshasa, quoi. Att jämföras med en skildring som baseras på Tintin i Kongo och chokladpaketen estetisk. Nej, nu får Alain Berenboom vandra vidare till någon annans bokhylla. Men Mathématiques congolaises blir kvar.

Grattis på en-månaders-dagen!

Det känns lustigt att vi redan haft kattungarna en månad - och samtidigt känns det som de alltid har funnits. När jag har besökt vänner i helgen har jag tittat mig lite förbryllat omkring som för att kolla var deras kattungar har tagit vägen...

Här kommer hela sällskapet. Först lilla Oella den snälla. Fortfarande störst bland alla ungarna, med en underbar orange färg.


För lille Orlando är kattmat det underbaraste och bästa som finns... Han har gått upp rejält i vikt och börjar närma sig de andra kattungarna nu.


Octavia är den mest sociala av alla kattungar - eller den hungrigaste, vad vet man... Om jag känner en kattunge klättra uppför mitt byxben när jag har satt mig till bords är det troligen hon. En tuff och smart liten tjej.


Olle Bolle var den förste som upptäckte att torrfoder faktiskt är mat, det med. Kanske för att det är lite lugnare vid den matskålen. Han är inte den som ger sig in i slagsmål, men lyckas ändå vara näst störst av alla ungarna, så nog vet han hur man får tag i mat.


Odysseus fick sitt namn eftersom han är en upptäcksresande av rang. Vid det här laget har han nog upptäckt alla gömställen i köket. I allmänhet fredlig, om inte syster Octavia försöker knycka mat från honom - av någon anledning känns kattungarna med fläckar på huvudet som ett kärleksfullt och bråkigt tvillingpar som verkar stå varandra mycket närmare än de andra syskonen.

Böcker: Scott Lynch - Locke Lamoras lögner

Så skönt det är att bingeläsa någon gång då och då. Nu har jag läst en fantasy-saga från pärm till pärm.
Locke Lamora, hjälten, är - inte helt oväntat för att en huvudperson i en fantasybok - föräldralös, listig och rådig. Hans specialitet är lurendrejeri, men - inte oväntat för en huvudperson i en fantasybok - han har såväl samvete som etik. Han är också något av en over-achiever. När han tänker ut ett lurendrejeri gör han det rejält. Som att 1) under antagen identitet lura ett adelspar att satsa stora pengar på ett projekt som i framtiden ska ge dem enorma inkomster, 2) under en annan antagen identitet avslöja för adelsparet att affärsuppgörelsen är en ren bluff, men att de måste spela med för att få en chans att avslöja bluffmakaren.
Ett citat som visar både lite av den värld Scott Lynch skapat och den något styltiga översättningen.

Det finns ett ämne som heter skuggsten, ett kritaktigt vitt material som man hittar i en del avlägsna grottor. Det är inte något naturligt ämne; det dyker bara upp i förening med tunnlar vars insida är fodrad med glas och förmodligen övergivna av eldrenfolket, den oroande ras som byggde Camorr för evigheter sedan.

Är det en bra bok eller inte? Inte så vidare värst kanske. Men om jag hade nästa volym i bokhyllan skulle jag väl räcka ut handen...

Kungörelse - milstolpe

Vi har nu bestämt vilken kattunge som vi ska behålla. Det blir den röda flickan Tigrette, som senare gått under det provisoriska namnet Ofelia, och som vi nu funderar på att kalla Oella.
Uppfödaren har även hon bestämt vilken kattunge hon vill ha: den blå pojken Olle Bolle, född Puma, senare kallad Oreo.

Till salu är de vita kattungarna Odysseus, Octavia och Orlando. Odysseus och Orlando är udda-ögda (ett blått och ett gulbrunt öga skulle jag gissa att de får (hittills är de blåögda som alla kattungar)). Octavia får gröna eller gulbruna ögon tror vi. Det har inte varit lätt att välja, de vita kattungarna är ljuvliga små krabater på sina olika sätt och jag tror att de blir lika snygga som sin mamma. Men vi har ju redan en fantastiskt vacker vit katt, så kvoten känns liksom full...

Och så den utlovade milstolpen och här kommer information som ni kanske inte känner att ni behöver. I dag gick lilla Oella till kattlådan och la en rejäl kabel. Det var första gången en kattunge använde toaletten. Jag kanske redan har nämnt det, eller det kanske är allmänt känt, men fram till att kattungarna själva kan gå på lådan är det annars mammans och pappans jobb att se till att de gör sina behov och att hålla den rena och fina i baken. Om man så säger.

Böcker: Bokyllebefrielserörelsen

Jag inser att jag kanske borde förklara vad jag håller på med. Jag har alltså insett att jag har nått gränsen för hur många böcker jag behöver bära med mig genom livet. Och dragit slutsatsen att antingen får jag slå mig till ro med just de volymer som har kommit min väg och blivit kvar, eller också får jag göra en ordentlig rensning för att få lite genomluftning.
Man skulle ju kunna sätta upp några kriterier och benhårt hålla sig till dem; på det sättet kunde ju rensningen genomföras på en helg. Kriterier som: "Inga böcker med skrufsiga omslag" (men det är ju tyvärr favoriterna som utsätts för de största påfrestningarna) eller "Inga böcker som jag skulle skämmas för om någon verkligt cool eller insatt person granskade min bokhylla" (men jag är nog varken tillräckligt cool eller insatt för att kunna göra det urvalet) eller "Inga böcker som jag aldrig skulle komma på tanken att läsa" (men då finns alla ambitiösa och krävande böcker i riskzonen, och kvar blir bara det lättsmälta).
Så i stället har jag valt det lätt knäppiga men väldigt givande projektet att helt enkelt läsa mig igenom alla dessa volymer och bestämma från fall till fall vad jag ska göra av dem. Efter avslutad läsning (läsningen kan ju som bekant avslutas efter första kapitlet om boken verkligen inte är rolig att läsa...) så får boken stanna kvar i bokhyllan eller vandra vidare till nya ägare. Det är inget speciellt effektivt sätt att reducera antalet böcker - läsningen ger mig i stället lust att skaffa nya böcker för att fördjupa mig i olika ämnen - men meningen var ju just att ha en levande boksamling.

Böcker: Bo Karlström - Det omöjliga biståndet

Det är saligare att giva än att mottaga - så kan man kanske sammanfatta Det omöjliga biståndet. Boken, som utkom 1996, radar upp argument efter argument om biståndets negativa effekter.
Det här är en bok som jag - i vissa delar - har känt motvilja mot. Många nyliberala tongångar med citat av tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman. Med Aimé Césaires åsikter i färskt minne rynkade jag på pannan åt författarens påstående att kolonialmakternas inflytande i flertalet fall (särskilt i de engelska kolonierna) sannolikt var positivt. "Det öppnade handelsvägar, skapade förvaltningsinstitutioner och började bygga upp utbildningssystem, vilket på sikt visade sig vara värdefulla bidrag till utvecklingen". Att ställas mot Aimé Césaires analys:

"(...) I maintain that colonialist Europe is dishonest in trying to justify its colonizing activity a posteriori by the obvious material progress that has been achieved in certain fields under the colonial regime - since sudden change is always possible, in history as elsewhere; since no one knows at what stage of material development the same countries would have been if Europe had not intervened; since the introduction of technology into Africa and Asia, their administrative reorganization, in a word, their 'Europeanization' was (as proved by the example of Japan) in no way tied to the European occupation; since the Europeanization of the non-European continents could have been accomplished otherwise that under the heel of Europe (...)"

Åter till Det omöjliga biståndet. Om jag började läsa med en reservation mot 1990-talistiskt nationalekonomi-tänk, så förbyttes läsningen efter några kapitel i en stigande känsla av beklämning. Hur kan allt välmenande biståndsengagemang bli så fel? Bo Karlström visar hur biståndet deformerar mottagarlandets ekonomier, förvaltningar och underminerar det politiska styret. Hur kan ett u-land klara av att hantera alla dessa projekt från dussintals olika givarländer som alla har olika redovisningssystem, olika sätt att administrera, olika villkor knutna till biståndet. Hur kan ett land formulera en egen utvecklingsstrategi när varje biståndsgivare driver sin egen strategi och håller i projektmedlen? Hur kan ett land bygga upp en enhetlig förvaltning när biståndsmedel ges direkt till fack-ministerierna utan att passera finansministeriet - och administrationen av biståndet suger resurser från alla andra sektorer, inklusive till exempel exportindustrin. Ett banalt exempel är den tid som rent fysiskt går åt till relationerna med alla biståndsgivare. Karlström visar hur biståndet kan driva upp värdet på den inhemska valutan (till förfång för exporten), hur biståndet skapar beroende genom att mottagarlandet därmed slipper politiskt jobbiga åtgärder som att driva in skatter, hur biståndsgivarna själva får ta över driften av sina investeringar om de inte ska förfalla, hur ett nätverk av konsulter och andra intressenter bildas runt biståndet och gör allt för att se till att deras utkomst inte ska äventyras.
Och som svar på frågan: "Nå vad ska vi göra i stället, om nu bistånd är så dåligt?" så skulle väl Karlström svara "Frihandel". Sluta subventionera våra egna arbetsintensiva sektorer som jordbruk och ge u-länderna en chans att konkurrera.
Jag måste försöka läsa in mig på dagens biståndsdebatt för att se hur tongångarna går på 2000-talet - framför allt är det spännande att se vad folk säger om följderna av exportsatsningar som till exempel flygfraktade snittblommor och prydligt snoppade sockerärter från Kenya. Och Bo Karlström får stå kvar i bokhyllan.

Populär

Om man vill uppleva hur det känns att bli riktigt härligt omsvärmad, ja nästan dyrkad, då ska man lära sina kattungar att äta kattmat.
Från början får man ta maten med egna kladdiga fingrar och trycka in den i munnen på dem. En liten bieffekt av detta är förstås att de små kattungarna kan få det lite svårt att skilja på sak och person. Föda och den som ger föda. Det sammanfattas väl i ordet matmor...
Så i dag fick jag uppleva den ganska gulliga och mycket knäppiga känslan av att ha små kattungar som försiktigt snuttar på mina tår för att se om de kan locka fram lite mer av det där goda.
De små optimisterna.

Böcker: Margareta Johansson - Kvinnoliv i Kongo

Med vankelmod säger jag detta: Nej det är inte alla viktiga och lovvärda böcker som får stå kvar i min bokhylla. Denna reportagebok, utgiven 1991, var resultatet av en resa till Kongo året då allt hände, 1989. Margareta Johansson har intervjuat tio kongolesiska kvinnor som berättar öppet om glädjeämnen, sorger, bekymmer och vardagsliv. Noggrant har jag vägt bokens fördelar och nackdelar innan jag bestämde mig för att förpassa den till vandringsbiblioteket. Hur ofta får man egentligen komma i kontakt med u-länningars egna berättelser? Å andra sidan vet jag inte hur givande just dessa berättelser är; det känns som om varje intervju har tagit ungefär en timme att göra eller på sin höjd en förmiddag, det går aldrig djupare än den omedelbara kontakten mellan intervjuare och intervjuperson. Det blev det som blev avgörande till sist.

Men det finns bilder som hänger kvar. Som konstaterandet att läxläsning är svårt när man inte har lampor; den tropiska natten är ju som bekant ungefär lika lång som dagen och de flesta aktiviteter måste väl pressas ihop och utföras under den ljusa halvan av dygnet. "I Brazzaville ser man ofta gymnasister och studenter stå och läsa under gatlamporna under de stora upplysta stråken".

Kongo: mineraler som gör ont

Mycket intressant krönika av Torbjörn Carlbom i Veckans affärer om Kongos rikedom och förbannelse - de stora fyndigheterna av ytterst värdefulla metaller.

clipped from www.va.se Även om det är hart när omöjligt att veta exakt varifrån elektroniskindustrins metaller kommer anser FN och en lång rad människorättsorganisationer och människor på plats i Kongo att det är direkt troligt att material från Kongo finns i till exempel mobiler och datorer som säljs i västvärlden.

Kladdiga katter

Katter är väl de renligaste husdjuren som finns. Undantag: kattungar som just börjat äta fast föda. Tänk niomånaders baby som står på alla fyra i tallriken. Med sina fyra syskon trampande omkring. Tänk ullig vit päls och kladdig brun kattmat.
Nästa vecka blir fokus toaletten tror jag.

Böcker: Peter Smekal - Teorier om utveckling och underutveckling

1998 gick jag en långdistanskurs i u-landskunskap vid Uppsala universitet. Det var den där avlägsna tiden när man fortfarande skickade pappersbrev och lyssnade på föreläsningar inspelade på kassetter. De här kursboken hade redan då några år på nacken; den är utgiven 1991.
Att läsa om den kändes som ett testfall i min bokhyllebefrielsekampanj. När vet man att man är klar med en kursbok? När man har klarat tentan? När man kan allt som står i boken? När man med säkerhet vet att man aldrig mer kommer att intressera sig för ämnet?
Slutsats efter att ha läst boken: det är ingen slump att böcker som överskådligt spaltar upp tillvarons mysterier har begränsad popularitet utanför kursplaner. Det blir för brett och grunt helt enkelt.
Innan jag ställer ner boken i vandringsbiblioteket vill jag gärna ge en mycket föreklad sammanfattning. Med egna ord, som det skulle heta i ett skolprov.
Den traditionella synen på utveckling är att u-länder deltar i samma lopp som alla andra länder men står långt bak i startfältet. Deras mål är det som vi redan har nått: ett kapitalistiskt industriellt samhälle med sociala skyddsnät. För att hjälpa u-länderna på traven bör de som redan har kommit längre bidra med kunskap, kapital, investeringar och tillträde till marknader.
En mer vänster-inriktad syn på utveckling hävdar att underutveckling är något som skapats. Dagens rika länder är rika på de fattigas bekostnad; de har tagit avstamp från dem och deformerat deras ekonomiska struktur för att främja sin egen utveckling. För att utvecklas måste därmed de fattiga länderna bryta sin beroendeställning och utveckla egna strategier.
Slutligen en tredje skola som vill få till stånd en annorlunda utveckling som ska undvika att falla i de fällor som dagens rika länder skapat åt sig själva. Den annorlunda utvecklingen är småskalig, mångfacetterad och bottom-up.
Valet av teori har stor betydelse för vilka strategier man väljer.
Vilken teoriskola är då bäst? Och vilken teori är det som styr i dag? Troligen skrivs det i detta nu minst tre avhandlingar som var för sig på ett trovärdigt sätt visar att skola 1 respektive 2 respektive 3 är överlägset bäst... Jag vill väl inte föregripa deras slutsatser. Men för mig verkar det som om gamla goda skola 1 alltid kommer att favoriseras av den rika världen, eftersom den förklaringen dels passar oss bra ekonomiskt, dels appelerar till vårt behov av att göra något konkret för att förbättra situationen. Skola 2 var väldigt het på 60-talet och 70-talet. Dess styrka är analysen snarare än strategin; jag tror inte att det finns något exempel på ett land som har lyckats utveckla sig genom att koppla loss från det internationella systemet.
Slutligen skola 3 som inte har lyckats få genomslag för sina idéer om alternativ till kapitalism, men som verkar ha stort inflytande på utvecklingssamarbete i praktiken. Miljötänkade, demokratiutveckling, stärkt roll för kvinnor, ...
Det känns som om det inte pågår så mycket debatt om vägar till utveckling längre, men det kanske är jag som inte läser rätt tidningar.

Böcker: Aimé Césaire - Discourse on Colonialism

Discourse on Colonialism gavs ut 1955 under brinnande krig i Algeriet, när Frankrike fortfarande hade kvar alla sina kolonier. Boken är ett brandtal för négritude och en passionerad attack på kolonialismen.

Aimé Césaire var poet och författare. Surrealist. Född i Martinique 1913, flyttade till Frankrike som 18-åring för att studera.
Det här är en bok som alla borde läsa, den är skarp och bitter och vacker. Aimé Césaire upprättar den afrikanska civilisationen och är förkrossande i sin kritik över européerna. Enligt honom var nazismen en logisk följd av kolonialismen. Kolonialismen av-civiliserar den som koloniserar, den brutaliserar honom. Det som européerna inte kunde förlåta Hitler är "not the crime in itself, the crime against man, it is not the humiliation of man as such, it is the crime against the white man, the humiliation of the white man, and the fact that he applied to Europe colonialist procedures which until then had been reserved exclusively for the Arabs of Algeria, the 'coolies' of India, and the 'niggers' of Africa".
Ett litet collage med text och bilder i detta clip från Youtube.