Siri Hustvedt: Vad jag älskade

En bästsäljare ska helst ha en handling som låter sig sammanfattas så att man kan haspla ur sig den under en snabb hisstur med en förläggare.

Boken handlar om en man som går genom livet, får uppleva mycket glädje och mycket sorg. Olika människor blir väldigt viktiga för honom; han förlorar dem på olika sätt fast på något sätt blir kärleken kvar. 

Nej, Siri Hustvedt måste ha använt sig av någon annan metod för att sälja in den här boken, som enligt baksidestexten blev hennes internationella genombrott.
Jag vet inte riktigt hur jag ska presentera den för att stimulera andra att läsa den (för den är helt klart läsvärd) utan att avslöja de händelser som vrider handlingen i nya riktningar.
Så här blir kringverket:
Boken utspelar sig i en intellektuell, bohemisk miljö i New York. Bokens "jag", Leo Herzberg, är konsthistoriker. Han har en underbar fru, Erica, som är litteraturvetare. Tillsammans får de sonen Matthew. Leos bästa vän, Bill Wechsler, konstnär har två kvinnor i sitt liv (ja, nu avslöjar jag redan något av handlingen): Lucille, den stränga poeten, och Violet, en fantastiskt livsbejakande människa som forskar i mänskligt beteende som hysteri och ätstörningar. Bill och Lucille har en son, Mark, som är ungefär jämngammal med Matthew.
Och så går deras liv framåt, de gör och studerar konst, läser litteratur, älskar, skriver dikter, läser dikter, forskar i hysteri, går på utställningar, uppfostrar barn. Drabbas av stora tragedier, går sönder, överlever, typ. På något sätt.
Här kommer ett smakprov. En av kvinnorna i boken flyttar ifrån sin man och bestämmer reglerna för deras fortsatta umgänge. De ska skriva brev - bara.

Jag vill inte att orden ska vara nakna så som de är via fax eller dator. Jag vill att de ska vara inneslutna i ett kuvert som du måste riva upp för att komma åt dem. Jag vill att det ska finnas en väntetid - en paus mellan skrivandet och läsandet. Jag vill att vi ska vara försiktiga med vad vi säger till varandra. Jag vill att milen emellan oss ska vara verkliga och långa. Det ska vara vår lag - att vi skriver synnerligen omsorgsfullt om vår dagliga tillvaro och om vårt lidande. Breven är inte själva ursinnet, men det är vild och ursinnig kan känner mig över /---/. Brev kan inte skrika. Det kan telefoner."

Jag tror att jag kan kosta på mig ett citat till, från slutet av boken.

Det är underligt hur livet gestaltar sig, hur det omformas och vindlar sig fram, hur en sak blir en annan. Matthew ritade ofta en gammal man och han kallade honom Dave. Åren går och det visar sig att den han ritade var hans egen far. Jag är Dave nu /.../.

Corinne Hofmann: Den vita massajen

En schweizisk kvinna blir blixtförälskad i en massaikrigare i Kenya. De kan kommunicera på usel engelska som ingen av dem egentligen kan. Hon säljer allt hon har och flyttar dit ner för att bygga upp ett nytt liv med mannen som hon inser är hennes öde.
Vad kan egentligen gå fel?

Den här boken gör mig så provocerad. Jag har svårt att sätta ord på varför.
-- Folk har förstås rätt att göra vad de vill med sina liv.
-- Folk har förstås rätt att göra oreflekterade saker.
-- Vill man ingå äktenskap med en man som kommer från en kultur man nästan vet inte något om, en man som inte har gått i skolan, som man inte kan prata med, så får man väl det. Om han vill, förstås,
-- Och man får skriva böcker om vad som helst.


Så vi får väl säga att det är för att Corinne Hofmann inte är någon vidare värst bra författare. Boken kryllar av detaljer men saknar... ja det där som får en att se skönheten i en kvinnas försök att bortse från allt som skiljer mellan henne och mannen hon älskar. Vilket ungefär är hela hans värld och halva hans personlighet. 

Fredrik Lindström: Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

22 små berättelser om superokända människor som inte riktigt får till det.
Han som bara vill knulla lite, i en värld där alla kvinnor alltid vill så mycket mer. Och hon som väntar och väntar på att träffa sin själsfrände. Hon som blundar och tänker på någon annan. Paret som snart - om två år bara - äntligen ska sluta jobba och äntligen ha tid med sina barn. Hon som antingen vill bli kändis eller ta livet av sig. Han som alltid är sådär pinsamt jobbig och märker det själv. Och han som blir känd på att ha en hög töntfaktor.

Saga Borg: Livets källa

Livets källa av Saga Borg (pseudonym) är lättläst och trevlig men dock, ett väldigt tydligt exempel på hur tråkigt det är med böcker där hela konceptet är glasklart genomskådligt från början till slut.
Här är konceptet - ett utdrag. Sprickan mellan Urla och Tertor växer så småningom till öppet krig, med människorna som verktyg och spelplan. 

Liv slöt ögonen en liten stund innan hon började tala:
"En gång för länge sedan levde Urla och Tertor i harmoni med varandra. De stod för det som var mörkt och det som var ljust i världen. De kompletterade varandra, utgjorde naturens balans och skänkte frid och harmoni till sina döttrar och söner.
De gled genom tillvaron sida vid sida, två oskiljaktiga halvor av en helhet. Med tiden kom de att fästa sig vid olika aspekter av tillvaron. Urla vid det bländande, brännande ljuset och Tertor vid det mjuka svala mörkret. Men inte ens då rubbades harmoning. De respekterade varandra och ville varandra väl, men så småningom uppstod en spricka mellan dem.
/.../ Tertors män - Terterna - fick makten, styrkan, smidigheten, viljan, driften, nyfikenheten och lustan. Urlas Völvor fick ömhet, klarsynthet, omsorg, flit, svalka och flinka händer. /.../"

Boken utspelar på sig på folkvandringstiden (300-talet), och är sjunde boken i en serie man inte riktigt anar slutet på. Dess hjältinnor, völvorna, är kloka kvinnor som arbetar med naturkrafterna (ber växterna om tillåtelse innan de plockar dem, till exempel), botar sjuka, är kloka, självuppoffrande. Och bara aningens aningens jättetråkiga romanfigurer i all sin oblandade godhet.

Helene Tursten: Den krossade tanghästen

Den krossade tanghästen av Helene Tursten är en fantastiskt bra debutbok. Håller hela vägen, nästan. Välskriven, engagerande. En kriminalkommissarie, kvinnlig, som är gift med en jättetrevlig man. Två barn, tonårsproblem. Den vanliga spridningen på kolleger. En jättesmart kvinnlig åklagare och en bister kvinnlig rättsläkare. Och så finns det Hells Angels faktiskt. Och skinheads. Och överklassens överklassliv. Och ond bråd död. Och en påminnelse om att - nej flera påminnelser om att - livet är mycket mer ömtåligt än det kan verka när man gör kick-sparkar på Playstation. Och författaren fick pris för bästa deckardebut och det förtjänade hon mer än väl. Men ändå. Jag kommer inte på något mer att skriva om det här boken.

Varför skulle Bobo döda Richard von Knecht? Varför skulle han spränga sitt hem och jobb i luften? För att inte tala om sig själv! Att se Charlotte i någon av rollerna var om möjligt ännu svårare. Någon bombtillverkare var hon knappast. Men bekantskapen mellan Bobo och Charlotte var intressant. Var de fortfarande vänner? Mer än vänner? Det verkade vara dags att ta ett samtal med unga fru von Knecht. Henrik von Knecht hade fått påssjuka som vuxen, med efterföljande hjärnhinneinflammation som följdsjukdom. Hade påssjukan gått ner i testiklarna? Var han i så fall steril? Sett i ljuset av den här senaste uppgiften tyckte hon att många av Sylvias besynnerliga reaktioner under de senaste dagarna blev mer förståeliga. Om man vet att ens son är steril, blir man knappast glad över att få höra att svärdottern är gravid! Detta var en intressant tanke. Och följdfrågan om möjligt ännu intressantare; vem var i så fall far till Charlottes barn? Varför reagerade Henrik som han gjorde? Han var enligt egen utsago beredd att försöka gå vidare i sitt vacklande äktenskap, "för barnets skull och släktens fortlevnad". Det stämde inte. Antingen så trodde han själv att han var far till barnet, eller också brydde han sig inte. Men nog måste han veta om, ifall han var steril! Och om han inte brydde sig, skulle han då vara beredd att kämpa vidare med sitt och Charlottes förhållande?

Fay Weldon: Landets hjärta

En man lämnar sin fru, Natalie, för en lokal skönhetsdrottning, tar med sig familjens besparingar, lämnar efter sig deras högt belånade hus, småskulder på deras lokala affärer samt barnens obetalade terminsavgifter. Nathalie som haft en affär med traktens antikvitetshandlare, går till socialen, får ett jobb i ett stenbrott, inleder en relation med en fastighetsmäklare och får som belöning bo i en lägenhet som han förvaltar. Och alla kvinnor lider och antikvitetshandlaren och fastighetsmäklaren tjänar pengar på alla andras olycka, och tro't eller ej men de blir också inblandande i försäljningen av några superfarliga kemikalier.

Jules Verne: Le tour du monde en quatre-vingts jours - typ

En av de många stora gåtorna jag funderade över som barn var "Det Bästas Bokval". Själva idén: vi väljer tre populära böcker och förkortar dem så att du kan läsa dem snabbt och lätt och så kan du diskutera böckerna med dina vänner och vara lika beläst som de. Utan att tappa en massa tid.

Jag förstod aldrig varför det skulle vara så bråttom att läsa en bok att man inte hann läsa hela. Eller varför det skulle vara så viktigt att ha läst en speciell bok att det skulle vara ett mål i sig. 

Nu har jag upplevt det själv. Läste Jorden runt på 80 dagar, blev förvånad över att språket var så pass smidigt och att berättelsen gick så fort framåt. Andra böcker jag har läst av Jules Verne har varit omständiga och fulla med låtsasfakta och dokumentation. 

Det som slutligen fick mig att inse att jag höll på att läsa ett sammandrag var att det inte stod något om betjänten Jean Passepartouts lampa. Jag har läst boken för länge sedan och mindes att han nojade över sin gaslampa hela långa resan, att han hade glömt att släcka den och att den stod och brann, och han räknade ut hur mycket gasen skulle kosta. Kanske inte den mest spännande ingrediensen i boken men något man kan relatera till mitt bland alla elefanter och indianer och oceanångare. 

Det stod inte på boken att den var förkortad. Kanske borde jag dock ha fattat misstankar när jag tittade på omslaget.