Böcker: Umberto Eco - Rosens namn

När jag hade läst halva Rosens namn insåg jag att om enda resultatet av mitt bokhyllebefrielseprojekt var att jag skulle läsa om Rosens namn, så var det värt det. En bok som det minsann inte är lätt att ta sig igenom: långa filosofiska utläggningar delvis på latin, mycket lärdom och spetsfundigheter och inte minst, 530 sidor... Fantastisk bok!
Boken utspelar sig i ett italienskt benediktinkloster 1327. En skarpsinnig besökande engelsk munk blir ombedd att försöka lösa ett misstänkt dödsfall - som senare ska utvecklas till en hel serie mord. Men mordgåtan är bara en liten del av historien. Lika viktig är de långa diskussionerna om hur allting egentligen är - de underbara hemligheterna som uppenbaras i talmystiken, de långa katalogliknande beskrivningarna över hur allt hänger ihop och vad som är orsak och verkan. Beskrivningen av kampen mot kätteriet och de ohyggligt inflammerade diskussionerna om Kristus hade ägodelar eller endast nyttjanderätt. Miljöbeskrivningen. Historieberättarens utveckling från oskyldig ung pojke till den trötte gamle munk som skriver berättelsens slutord.
Ett litet smakprov på text:

"Jag frågar mig", sa William, "varför ni är så emot tanken att Jesus någonsin skulle ha skrattat. Jag tror att skrattet är en god medicin, liksom bad, för att kurera vätskorna och andra kroppsliga åkommor, framför allt melankolin."
"Bad är en god sak", sa Jorge, "själve doctor angelicus tillråder sådana för att förjaga sorgen, som kan vara en ond böjelse om den icke vänder sig mot ett ont som kan fördrivas med mod. Baden återställer vätskornas jämvikt. Skrattet skakar om kroppen, deformerar ansiktsdragen och gör människan lik en apa."
"Aporna skrattar intet, skrattet är utmärkande för människan, det är tecknet på hennes rationalitet", sade William.
"Även ordet är ett tecken på människans rationalitet och med ordets hjälp kan man förbanna Gud. Icke allt det som är utmärkande för människan är med nödvändighet något gott. Skrattet är ett tecken på dåraktighet. Den som skrattar tror icke på det han skrattar åt, men hatar det icke heller. Att skratta åt det onda betyder sålunda att man icke bereder sig att bekämpa det, och att skratta åt det goda betyder att man misskänner den kraft genom vilken det goda vinner överhand av sig självt. Därför säger Regeln 'decimus humiliatis gradus est si non sit facilis ac promptus in risu, quia scriptum est: stultus in risu exaltat vocem suam'."

Och så får läsaren bläddra till sidan 547 och läsa översättningen: "ödmjukhetens tionde grad är att inte vara lättsinnig och snar till skratt, ty det står skrivet: dåren upphäver sin stämma till skratt".
William av Baskerville, den skarpsynta detektivmunken, är en upplysningsman några århundranden före upplysningen, och skeptisk till alla fromhetsyttringar så till den milda grad att man undrar hur han kom på att bli munk överhuvud taget. Det här är något jag tycker att många historiska romaner har det gemensamt: minst en karaktär ska vara vidsynt, rationell, öppen för vetenskapligt tänkande... medan omgivningen präglas av medeltida mörker. Det blir lätt lite Mary Sue över det hela. I Rosens namn är lyckligtvis berättaren med hull och hår ett barn av sin tid, som ärligt förbryllad boken igenom försöker få kyrkans jakt på kättare att gå ihop med dess övriga förkunnelse.
Här anar jag nästa tema i min läsning - medeltiden och framför allt kyrkohistorien. Men först har jag några ytterligare böcker om Kongo och om bistånd som väntar...
Och Rosens namn får stanna i bokhyllan.

PS: Filmen Rosens namn är klart sevärd. Ingen dålig version av boken. Men - knappast förvånande - skummar den bara på ytan.