Böcker: Per Gunnar Evander - Judas Iskariots knutna händer

I serien hjärtskärande män som vandrar genom böcker utan att inte riktigt få kontakt med tillvaron, möt Judas Iskariot. Den radikale unge mannen som blev en Jesu lärjunge. I boken vandrar han liksom alltid för långt ifrån. Tillräckligt långt efter Jesus för att hinna se att hur den blinde Bartimeus glädjestrålande rusar upp för att jubla över att han fått sin syn tillbaka, sedan snubblar in i folk, famlar, får ledas tillbaka till sin tiggarplats. För långt efter för att få vara med när Jesus uppväcker Lasarus. När han kommer fram har allt redan hänt, om det nu har hänt. Det är inte så viktigt för Judas med de där undren, den verkliga anledningen till varför han följer Jesus är hoppet om att Jesus ska befria landet från romarna.
Fast inte ens det är säkert.

Så kommer måltiden när Jesus säger "en av er ska förråda mig".

- Rabbi, vem är det?
Jesus ser upp från bordet och svarar:
- Det är den åt vilken jag räcker brödstycket som jag nu doppar!
Så tar han och bryter ett stycke bröd och doppar det i en gemensam skål och letar sig runt bordet, precis som han tvekade, som om han inte hade bestämt sig för vem han skulle ge brödet till.
Men till sist bestämmer han sig och räcker fram det rakt över bordet till Judas Iskariot.
Mästarens handling får Judas att stelna till av både rädsla och överraskning. Han tar först inte heller emot brödstycket, han tänker hastigt på att Jesus ändå har tvekat ett slag, att han trots allt tar fel, att han kanske menar någon annan!
Varför ska plötsligt Judas utses till någonting? Varför ska han göra någonting som ingen annan ska göra? Varför vänder sig inte mästaren till någon av de apostlar som står honom närmast? Varför inte Jakob eller Johannes? Varför inte Simon Petrus eller Andreas?
/---/
Slutligen tar också Judas emot brödstycket och för det tveksamt till munnen men låter det sedan vila mot läpparna en stund. Det är fullkomligt tyst omkring honom nu, och man fortsätter att betrakta honom, det märker han. Han har plötsligt blivit huvudpersonen i gruppen, han har blivit någonting han aldrig vågat drömma om att bli: han har blivit utvald till en bestämd uppgift, nämligen att förråda, att ange mästaren!

Och sedan går ju allt på tok. I stället för att visa sin makt och fördriva förtryckarna dör Jesus på ett kors. Judas förstår fortfarande ingenting. Enligt evangelierna är det här som han hänger sig i förtvivlan. Per Gunnar Evander väljer ett annat slut, och visst, vad är det som hindrar honom.
Om vi antar att Jesus är en inkonsekvent förkunnare som vandrar genom Palestina och gör under genom att mumla ord och göra obestämda gester, under som ingen egentligen efteråt är säker på om de inträffat eller ej. Och Judas är en ung man som slits mellan det han ser och det han vill se, som förråder på det han uppfattar som en direkt uppmaning... då kan boken lika gärna sluta så här:

Det är sant att det har varit ett ansträngande dygn, men han har ändå mycket krafter kvar, det känner han. Han är van vid påfrestningar och benen ska säkert bära honom en god stund till. Det går ju inte att förneka att han är en stark och uthållig natur.

Och ännu är han mycket ung.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag låter Judas vandra vidare till nya läsare. Kanske tillhör den gruppen genomskinliga böcker som man liksom inte behöver läsa om när man väl har läst en gång.