Böcker: Paulo Coelho - Alkemisten

Nu har jag läst en bok som sålts i 30 miljoner exemplar på 56 språk i 156 länder - som har allt en kultbok behöver - som hör till de sällsynta böcker som kan förändra läsarnas liv fullständigt - som redan har etablerat sig som en modern klassiker - som lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar - som är en bok att njuta av och läsa om många gånger.

Allt enligt förlagets text på omslaget.

Min dotter tittade på boken och frågade om alla måste ha den i sin bokhylla. Efter att ha läst den är jag fortfarande inte säker. Det är en vacker liten saga som innehåller en hel del visdom, och är behagligt lättläst. Paradoxalt nog är det också därför jag inte gillar den: bokens symbolik är mycket lätt att avkoda, och språket är synnerligen färdigtuggat.
Nu kan man ju hävda att det finns författare som putsar och putsar på sitt språk tills det uppnår den genomskinliga klarhet som finns i det skenbart enkla. Sedan kan man försöka definiera skillnaden mellan det skenbart enkla och det uppenbart enkla. Till syvende och sist är det väl ändå en fråga om smak. Här ett smakprov.

"Varför behöver man lyssna till sitt hjärta?" frågade pojken när de gjorde i ordning sitt nattläger.
"Därför att ditt hjärta finns där du ska söka din skatt."
"Mitt hjärta är oroligt", sade pojken. "Det är fullt av drömmar, det blir känslosamt och det förälskar sig i en kvinna av öknen. Det ber mig saker och det håller mig vaken om nätterna när jag tänker på henne."
"Det är bra. Du har ett hjärta som lever. Fortsätt att lyssna till vad det säger."
Under de följande tre dagarna stötte de på en del krigare på sin färd och skymtade många fler vid horisonten. Pojkens hjärta började tala om fruktan. Det berättade sådant som det hade fått veta av världssjälen, historier om människor som gav sig iväg för att leta efter skatter och som aldrig lyckades finna dem. Ibland kunde det skrämma upp pojken med tankar om att han aldrig skulle finna sin skatt, eller att han skulle kunna dö här ute i öknen. Andra gånger sade det honom att det redan var belåtet, att det hade funnit kärlek och stora mängder guldmynt.
"Mitt hjärta är trolöst", sade pojken till alkemisten då de stannade ett tag för att låta hästarna vila. "Det vill inte att jag ska fortsätta."
"Då är det som det ska vara", svarade alkemisten. "Ett levande hjärta kan inte undgå att känna rädsla när det kanske måste försaka allt det har uppnått i utbyte mot en dröm."
"Varför måste jag då lyssna till mitt hjärta?"
"Därför att du aldrig kommer att lyckas tysta det. Och även om du låtsas att du inte hör vad det säger kommer det alltid att finnas där i ditt bröst och tala om för dig vad du anser om världen och livet."

Och med de orden skickar jag pojken och alkemisten vidare på sin långa vandring, med bästa hälsningar till nästa läsare.