Böcker: Per Olof Enquist - Musikanternas uttåg

Att läsa Musikanternas uttåg är som att åka runt i ett välbekant men ändå sällsamt landskap med en kunnig men något påträngande guide. Det finns så mycket han vill visa och det är roligt intressant och spännande, men hela tiden finns ett tunt stråk av förnumstighet. Västerbottningarna är på ett visst släkte, berättar han, man måste ha växt upp här för att förstå. De är fromma, försynta, enkelspåriga, skrattar åt analhumor och talar den bredaste av alla dialekter. Och han pekar och skrattar, ibland "med" och ibland "åt". Och resenären får resa på guidens villkor eller också inte alls.
Såhär låter det när guiden verkligen kommer igång. Citatet handlar om en Amandus Wikström, en man som det fanns ett stort antal klassiska ordstäv knutna till.

Det mest kända var från den tid han arbetat som dräng i Fahlmark och en gång av misstag ställt gödseltunnorna så nära stranden att vårfloden tagit dem. Från den situationen kom ordstävet: Om I lev till e anne år, som I då nog gjör, ska I int ställ skittunnern neve sjölanne."
Detta ansågs i vida kretsar vara ett drastiskt och kontroversiellt uttalande, vilket kanske är obegripligt för den som inte vuxit upp i Västerbottens kustland. Det kontroversiella var det något självsäkra påståendet som I då nog gjör - alltså överleva till nästa år.
Detta var i grunden något oerhört förmätet. Denne fattige men sturske syndare antog att han skulle leva till nästa år, utan att i samma andetag åberopa Guds nåd och barmhärtighet och försäkra att han insåg att det var endast oppå hans nåd man levde: utan den kunde man icke påräkna en endaste natt, armest en timme. Tala om att trotsa Gudarna. Amandus Wikström framstod i detta yttrande (som ju blev mytiskt och alltså förstärktes) som en västerbottnisk Prometeus, vars gränslösa övermod saknade sin like. Till råga på allt gick hans spådom i uppfyllelse. Han överlevde inte bara det första året efter katastrofen med skittunnan, utan också en rad andra.

Boken är inte alltid lika didaktisk. Och när guiden glömmer bort att undervisa, utan bara visar, så är boken härligt levande och målande.
Nästa läsprojekt blir konstigt nog att läsa den här boken på franska; tydligen ska den finnas översatt. Hur översätter man Västerbottens själ och språkdräkt? Ska bli mycket intressant att ta reda på. Redan nu är en sak väldigt uppenbar med den franska utgåvan: illustratören aldrig sett en norrländsk fura.