Joruns pojke

Regn ute, sol inne. Lille Puma som numera fått arbetsnamnet Oreo har en särskild liten plats i Joruns hjärta - men troligen inte i hennes hem...

Mammas flicka

Lilla Octavia (född Kolon) är en av världens fem sötaste kattungar. Här sover hon i mammas famn.

Pappas flicka

Vi funderar på att kalla den här lilla tjejen Ophelia. Fast namnet Tigrette kommer nog alltid att vara hennes "riktiga" namn...

Böcker: Alain Berenboom - Le Roi du Congo

Jag har just läst en förbryllande bok, om en belgisk ytterst medioker privatdetektiv som får ett uppdrag i Kongo. Boken utspelar sig 1948 när Kongo fortfarande var belgisk koloni. Det är en spännande tid, andra världskriget var över och kalla kriget låg och lurade runt hörnet. Och Kongo hade gott om uran, som gjort för en spännande intrig. Tyvärr tar författaren inte riktigt vara på den möjligheten; det är väl inte allom givet att skriva spännande.

När jag läste boken slogs jag av dess svaga miljöbeskrivning. Den kändes helt enkelt inte som Afrika, den skulle lika gärna kunna utspelas varsomhelt. Boken handlar mycket om korruption och maktmissbruk men har vad jag uppfattar som en mycket godvillig syn på den belgiska kolonialstaten. Jag har svårt att sätta fingret på det, men jag upplever att författaren dels skönmålar förhållandet mellan kolonisatörer och befolkningen (trots sin allmänna inkompetens är den belgiska kolonialmakten till exempel en garant för att en oliktänkande ska få en rättvis rättegång) och att han samtidigt spelar på en hel radda av stereotyper, som inte är så speciellt roliga. Som till exempel de tre pygméerna som är med i berättelsen som ett slags "comic relief". Som pratar en konstig franska utan R (af'ikane'na pwata' så hä').

Men den märkvärdigt abstrakta exotismen i boken är ingen slump. Författaren säger på sin hemsida att han inte har en aning om hur det var i belgiska Kongo 1948. Han har hittat på hela miljön, baserat på, hör och häpna, böcker som Tintin i Kongo, en bok om kung Baudoins resa i Afrika, filmen "Bouboule 1er, roi des nègres" från 1933 och inte att förglömma, kakaopaketen av märket Banania.

Jag tycker att det nästan är chockerande att handskas med Historien på det sättet. Och när jag har sagt det blir jag genast osäker igen; vad är det som säger att skönlitteratur måste vara dokumentär? Måste alla författare vara insatta i det de skriver om? Fast det jag egentligen undrar över är kanske: Kan man få tillbaka de 19 euro som boken kostade?

Boken får trots allt stanna i min bokhylla ett tag. Jag har några ytterligare böcker som handlar om Kongo som jag ska ta itu med nu, för att ge lite relief åt fantasierna.

Katt-tolk

Hur säger man på kattspråket: ta det lugnt nu lille Tigris, du har just blivit opererad... Vila en stund så känns det bättre.

Jag hämtade hem Tigris från veterinären på lunchen, han var groggy till tusen och bakbenen ville inte riktigt följa med när han gick. Jag tänkte att det skulle vara skönt för honom att ligga en stund i gästrummet och vila med sina små barn, tills han mådde lite bättre. Pyttsan.
När jag hade gått ner till köket hörde jag märkliga steg i trappan. Stackars katt, vilken utmaning. Framtass-framtass och sedan duns, när hela bakkroppen ramlade ner på nästa trappsteg. Två långa trappor hade han gått innan han äntligen kom ner.

Sex and the kittens

I dag har vi speciellt fokus på sexualiteten i kattvärlden...
För det första: Vi har lyckats könsbestämma katterna nu.
Tjejerna är: Tigrette och Kolon.
Killarna är: Linette, Komma och Puma. Lilla Linette får kanske heta Lineton i fortsättningen för att verka lite manligare.

För det andra: Det verkar som om kattmamman Lina är i löpen - redan.
Marskatten Tigris är helt inställd på fortplantning. Och det vore ju givetvis en katastrof för den stackars Lina om hon skulle bli dräktig så här hastigt och lustigt, tio dagar efter förlossning.

Så stackars kärlekskranke Tigris sitter i husarrest i gästrummet och ylar av ensamhet och längtan. Och nästa vecka måste vi se till att få honom kastrerad, så här kan det inte vara...

Dagens bild är från i går och handlar om mer okomplicerad kärlek.

Möt Puma, 9 dagar

Slutligen har vi då på allmän begäran lille Puma. Som är en kille faktiskt, tydligen finns det inte honor i den här färgen. Han har inte gjort så mycket väsen av sig än så länge. Har nog den vackraste pälsen av dem alla och en ganska lustig teckning i ansiktet - en vit fläck på ena kinden.

Möt Komma, 9 dagar

Komma är till förväxling lik sin kullbroder eller syster Kolon - det enda som skiljer är att hon/han har en fläck på huvudet medan Kolon har en hel karta. Hittills har de utmärkt sig genom att vara de knäppigaste kattungarna - om det finns någon kattunge som envetet stävar iväg i klädskåpet bort från mamma och syskon allt medan han/hon piper efter mat, tja, då är det en vit kattunge med fläck på huvudet. Framtiden får utvisa om de är smart självständiga eller har lite dåligt lokalsinne...

Möt Linette, 9 dagar

Linette är den minsta av alla kattungarna. I går kom hon upp i 118 gram vilket är mindre än de flesta kattungarna vägde när de var tre dagar gamla.
Hon är en tuff liten tjej - eller kille - måste som sagt ta itu med könsbestämningen snart. Brukar alltid hitta en spene men frågan är hur mycket hon äter...

Böcker: Alexandre Dumas - The Man in the Iron Mask

Här sitter man i ett fransktalande land och läser Dumas på engelska. Tja, det kan inte hjälpas, boken stod i min bokhylla och fanns inte i någon fler språkversion.
Alexandre Dumas verkar som en författare som lika gärna kunde vara en romanfigur själv. (Källa: wikipedia) Drev en författarverkstad, stod som författare till 250 verk varav flertalet tror ha skrivits enligt hans anvisningar och under hans uppsikt, men inte av honom själv. Man tror dock att han själv skrev Mannen med järnmasken. Han tjänade massor med pengar och dog utblottad.
En intressant beskrivning tillskrivs hans son, Alexandre Dumas den yngre: "Min far är ett stort barn, som jag fick när jag var mycket liten."

Om boken kan man säga: Det är en del av en jättelång historisk roman, som utspelar sig på 1600-talet och gavs ut 1847-1850. Den skrevs ursprungligen i följetongsformat vilket kanske kan förklara det förbluffande fenomenet att den person boken är uppkallad efter - mannen med järnmasken - är helt bortglömd efter halva boken. Inte ens en liten rad i epilogen får han, den stackaren där han sitter inspärrad i Sainte Marguerite.
Mycket mer om boken finns att läsa i Wikipedia.
Det är intressant att grunna på i vilken utsträckning de heroiska värderingar som strömmar genom boken återspeglar författarens personlighet och den tid böckerna skrevs, och i vilken utsträckning de representerar de romantiska föreställningar författaren hade om det förflutna. Det är mycket lättare att spåra sådant i moderna historiska romaner, som har en tendens att låta alla kloka personer vara politiskt korrekta barn av upplysningstiden, medan storhopen famlar omkring i sitt bigotta historiska mörker... Jag måste nog läsa mer historiska romaner för att riktigt förstå genren.
Den här boken kommer att stanna i min bokhylla ett tag till, framför allt tack vare karaktärerna Athos, Portos, Aramis och d'Artagnan, som författaren har lyckats så bra med att utmejsla att man nästan kan tro på dem. En för alla, alla för en. Fast när boken slutar verkar Aramis ha straffat sig ur klubben. d'Artagnans sista ord är "Athos-Porthos, farewell till we meet again! Aramis, adieu forever!"

Möt Tigrette, 5 dagar

Tigrette är störst av alla kattungarna. Glad och trygg katt, om man håller honom i handen trivs han och sniffar och snusar. Det känns som om han är väldigt lik sin pappa. Jag vet förresten inte om han är en han... kanske dags att ta itu med könsbestämningen snart.

Kärnfamiljen i handduksskåpet

Det här ett stort steg för jämställdheten i kattfamiljen. Första gången som Tigris har fått ligga inuti handduksskåpet.

Böcker: Herbert Brean - Gengångare

När jag funderade på något bra att säga om den här boken kom jag på tre saker.
1. Det är trevligt med en bok om en journalist som slutar sina arbetsdagar vid midnatt och sedan går ut och festar med sina kompisar.
2. Det är trevligt med en bok där huvudpersonens flickvän heter Twit-Twit och är en smart tjej.
3. Jag fick lära mig om the Ramapough Mountain People, en grupp människor som bor i närheten av New York. Enligt den här artikeln är de blyga, snälla, stolta och skygga. De har nederländska namn och en hög grad av ingifte, vilket har resulterat i att många har sex fingrar per hand, det finns ganska många albinos, och ganska många med intellektuell utvecklingsstörning. Och så är de rasblandade (huvva, hur säger man det här på ett politiskt korrekt sätt: "There are elements from native Indian, Negro, Dutch, and possibly German (Hessian) and Italian blood lines.").
Enligt legenden härstammar de från en stor grupp kvinnliga prostituerade som fördrevs från New York på 1700-talet.

Och nu vandrar Gengångaren ner till vandringsbiblioteket.

Dramatik

I morse var kattungarna försvunna.
Vår övernattande vän upptäckte det först, hon trodde att jag hade flyttat dem. Jag upptäckte det en liten stund senare och visste att jag inte hade flyttat dem. Stress. Hade katterna fått spel på natten och mördat sina egna barn och kanske begravt dem i kattlådan? Eller flyttat dem till födelseplatsen, min dotters säng? Eller hade vi glömt att låsa dörren - tänk om en tjuv hade stulit dem?
Efter långa, grundliga efterforskningar omsvärmade av oroliga kattföräldrar hittade vår gäst ungarna i handduksskåpet. Vi bar ner dem till tvättkorgen i vardagsrummet igen, men så fort vi hade lagt dem i korgen tog Lina Tigrette i nackskinnet och bar tillbaka honom.
Så nu bor kattungarna i ett mörkt skåp och jag som undantagsvis kan fatta en vink har avstått från att hålla på att störa dem. Därför är dagens bild tagen i går.

Möt Kolon, 3 dagar

Ja vad kan man säga om Kolon hittills? Han/hon är den näst största kattungen. Färg vit med två mörka fläckar på huvudet. Favoritlekar: blindbock och hitta spenen.

Födda: Kattungar

I morse föddes fem små kattungar. Vi känner dem inte särskilt väl än, de har inte öppnat ögonen och är mest intresserade av att äta och sova. Underbara små kamrater tror vi.
Först ut var en helvit kattunge och en vit kattunge med en fläck på huvudet. Sedan föddes en mörk kattunge. Och sedan återigen en ljus kattunge med nästan likadan fläck på huvudet som sitt syskon.
När jag hade åkt i väg till jobbet fick jag ett SMS från min dotter: en femte kattunge var född, en brun.
Namn hittills:
Helvit - Linette
Rödbrun - Tigrette
Andra namn: Vinaigrette, Kolon, Komma, Roffe, Blank Space. Missis Ippi.

Gud: "Finns förmodligen inte"

Brittiska ateister har betalat för Storbritanniens första ateistiska evangelisationskampanj.
Text: There's probably no God. Now stop worrying and enjoy your life".
Jag har läst några intressanta inlägg om detta. Simon Barrow tror att folk är lika skeptiska mot alla trosföreställningar som folk försöker pracka på dem, vare sig de är för eller mot Gud. Vi får väl se vad som blir kyrkornas motdrag. Och vad mannen på gatan drar för slutsatser.

clipped from www.humanism.org.uk

Böcker: Arne Dahl - Efterskalv

Ett inledande kapitel där en "han" tänker i kod som man förstår om man boken för andra gången, men som för förstagångsläsaren är helt kryptisk. "Var det verkligen den här vägen hans liv skulle ta? Var det hit alltihop syftade, all möda, all den ansträngning, all den satsning som det faktiskt innebar att leva? Var det verkligen hit han skulle komma?" Och så vidare.
En dagbok i kursiv stil där en "jag" skriver i kod. "Jag ska bekämpa dig. Jag ska stå emot. Men jag måste göra det osynligt. Jag måste spela ett fantastiskt dubbelspel. Det kommer att ta all min kraft, och det får inte synas. Ingen utom du, min text, ska få ana det minsta. Jag ska segra i tysthet, om det så är det sista jag gör."
Jag är allergisk mot den här typen av stilistiska grepp, jag vet inte hur den läsare ser ut som sitter och slickar i sig opersonlig upprepningsprosa och fantiserar om vad den kan tänkas betyda. Om man däremot vet att "han" i första kapitlet är tvehågset på väg mot ett sexparty medan hans underbara fru är hemma, och att "jag" i de återkommande dagboksanteckningarna är en pappa som är livrädd därför att hans dotter hotas till livet av skurkar, tja då finns det i alla fall något skäl att försöka lista ut vem "han" respektive "jag" är.

Boken handlar om utredningen av en serie mord: ett bombdåd i tunnelbanan och ett flertal efterföljande mord. Motiven till alla dessa brott är så pass långsökta att jag vaknade mitt i natten när jag hade läst ut boken, låg klarvaken en lång stund och försökte komma ihåg hur författaren hade fått till det. Till sist var jag tvungen att tända lampan för att kolla.
Därmed inte sagt att boken är dålig. Det är ett rikt och trivsamt persongalleri, den skulle vara en trevlig reskamrat på en rätt så lång tågresa, och den kommer att stå med de bästa rekommendationer i mitt vandringsbibliotek i köket tills den hittar sin nya ägare. Första kapitlet kan avsmakas här.

Kvinnodagen - syrran och syren

På kvinnodagen 1997 flyttade jag ner till Luxemburg. Min kära storasyster följde med och hjälpte till. Ett ganska osannolikt flyttlass hade vi på flyget, om jag minns rätt två madrasser och en koffertliknande resväska som jag bland annat hade lyckats packa ner kastruller i. Och så hade vi varsin ljuvlig nästan-två-åring med oss, med tillhörande barnvagnar och skötväskor.
Oj vilken spännande och härlig dag det var.

Årets kvinnodag har inte samma spänning men i kväll ska jag hämta min kära storasyster på flyget.

Dagens vårtecken: Syrenens blad börjar längta efter ljuset.

Bloggen som bytte namn

Den här bloggen har hunnit med tre olika namn under sin korta existens.
Först hette den Schournalen. Sedan Jooournalen. Sedan fick den till sist heta Förmodligen. Inget speciellt skäl utom att namnet var ledigt och inte var lika fånigt som de två andra namnen.
Det är uppseendeväckande många logiska och självklara och trevliga namn som är ockuperade av folk som skrev tre inlägg 2004 och sedan inte orkade fortsätta.
Egentligen tycker jag att en blogg som inte har uppdaterats på, säg 2 år, borde dödförklaras.

Nordkorea: siffror, siffror

Läste fullständigt chockerande siffror i husorganet Le Soir om Nordkorea. (Ursäkta i förväg till den som klickar på länken - för att komma åt hela texten måste man vara prenumerant).
-- En nordkoreansk tonåring är i genomsnitt 13 cm kortare och väger 11 kg mindre än en sydkoreansk.
-- Mer än en tredjedel av den nordkoreanska befolkningen är beroende av internationellt livsmedelsbistånd.
Och - det här chockerade mig av någon anledning mest - enligt artikeln får en fjärdedel av värnpliktiga underkänt vid mönstringen på grund av intellektuell utvecklingsstörning. Om man tänker sig att Nordkorea sätter ribban för inträde i armén på någorlunda samma höjd som andra länder så kan man bara spekulera i hur situationen ser ut för flickor i samma ålder.

Fast nu måste jag påpeka att artikeln i Le Soir är väldigt dålig på att redovisa sina källor. Jag surfade runt men hittade ingen fler källa till uppgiften om att var fjärde nordkoreansk ung man inte klarar mönstringen på grund av utvecklingsstörning. På FN-organet World Food Programmes Nordkoreasida bekräftas att mer än åtta miljoner människor kommer att behöva livsmedelsbistånd eftersom de beräknade skördarna inte alls täcker befolkningens behov - fast World Food Programme har inte resurser att fortsätta sitt arbete, just nu kan de bara göra 15 % av det de hade planerat och drar ner sina aktiviteter till något slags miniminivå i väntan på att få mer pengar. Två miljoner personer ungefär kommer att omfattas av deras stöd. Och snart börjar den fem månader långa "magra årstiden" som varar tills riset skördas på hösten.

Jag får återkomma till undernäring och IQ när jag hittar mer info.

USA: domedagsprofet

Peter Schiff - Dr Doom även kallad - tycker att USA:s ekonomi är en låtsasekonomi som bygger på att medborgarna går man ur huse för att konsumera, och hela världen lånar dem pengar för att fortsätta. Obamas krispaket är ett sätt att försöka blåsa upp bubblan igen.

Hans förtroendekapital som domedagsprofet bygger på att han tydligen förutsåg finanskrisen något år i förväg. Men nu när det väl har hänt kan man väl säga att han har samma osäkerheter som alla andra analytiker.

Det som är lockande med sådana profetior är väl den läskiga dramatiken. En kraschande amerikansk ekonomi - det är rätt så fasaväckande även för alla andra.

clipped from www.e24.se I de mest dystra av hans scenarion ser han framför sig hur de låga räntorna på längre sikt kan ledda till hyperinflation i USA och en total kollaps för dollarn. Detta skulle vara en gradvis process de närmaste åren, och även om hyperinflation kan undvikas så kommer dollarn med största säkerhet att försvagas avsevärt. Han har även varnat för att brist på mat, bensin och el till följd av den kommande stora ekonomiska krisen kan ledda till nationell instabilitet, ökat våld och till och med undantagstillstånd.

USA: underskott

Underskottet i USA:s statsfinanser motsvarar 12,3 % av BNP, enligt E24. Det är ganska oerhörda siffror.
I det underskottet ingår Obamas stimulanspaket som motsvarar 6,5 % av USA:s BNP. Den tunge amerikanske ekonomen Robert Wescott tror att det kommer att göra susen; redan till hösten kan USA:s ekonomi vända.
Det jag funderar över är hur stort underskottet är jämfört med inkomsterna i budgeten. Och sedan funderar jag över hur mycket den gigantiska utlandsskulden kostar varje år. Det är djärvt att helt och hållet strunta i hur mycket tillgångar man har när man tar nya lån - men visst måste det väl finnas en gräns även för en av världens starkaste ekonomier hur mycket man kan lasta på sig?

Jag längtar

Om några månader är vi där igen. Jag längtar.

En ny liten blogg

Jag bloggar normalt på systrabloggen Talkie Walkie. Och nu startar jag bloggen som inte fick heta Journalen eftersom namnet redan var upptaget.
Eftersom det finns så få bloggar här i världen.