Böcker: Lennart Hagerfors - Kongolesen som skrattade

Lennart Hagerfors skriver på det där torra nedkapade sättet som man kan kalla torftigt om man inte gillar det. Korta meningar, återhållsam stil. Och mycket avstånd mellan huvudpersonen och omgivningen.
Vad menar man när man kallar huvudpersonen I.S.? Ingen särskild?

Ett smakprov:

Ölet i I.S:s hand var inte längre ljummet utan varmt. Han förlorade efter en stund hörseln och såg bara hennes läpprörelser. Solen var ett varmt strykjärn någon ställt på hans huvud. Han kände att han kanske måste spy.
- Ursäkta, det är för varmt för mig i solen.
Han vacklade mot skuggan och sjönk ned i en korgstol som stod lite vid sidan av. Flera solar gled fram och tillbaka över hans hornhinna. Amerikanskan fortsatte att pladdra och flyttade sin stol närmare så att den skarpa kanten mellan sol och skugga kom att gå mellan dem. Han hörde hennes röst som om den kom från ett stängt badrum. Hennes solbelysta nakna hud fick honom att tänka på flådda slaktdjur hängande i krokar från taket. Det stod klart för honom att det var fysiskt möjligt att stycka hennes kropp, steka den bit för bit samt äta den.

Jag hade väldigt svårt för boken under första delen, när I.S. kommer till Afrika för att intervjua afrikanska författare, och går runt och inte får kontakt med vare sig tillvaron eller sig själv. Beskrivningen varvas med små berättelser från I.S. barndom som missionärsbarn, internatskolebarn, utanförstående. Och det är någonstans där som det blir så sorgligt likadant.

Pappa och jag satt på verandan och "höll skymning". Jag var uppspelt, pladdrade om allt. Han lyssnade leende med ett halvt öga och höll sin hand runt min nacke. "Lasse Andersson förstår du, han är roligast på hela skolan. När jag en gång frågade honom varför farbröders pillisnoppar var brunare än pojkars, svarade han att det berodde på att farbröderna brukade gå med dem utanför gylfen och sola dem". Vi satt tysta en bra stund. Jag sneglade leende på pappa. Det var så dumt. Jag förstod det inte förrän jag märkte att han tittade bort och sedan reste sig och gick. Det var inte det att han blev chockerad. Det var bara inte roligt. Jag blev sittande kvar på verandan med vissheten att ingenting kunde göras ogjort. Hela lovet, de fyra veckorna, skulle bli förstörda av den dumma historien. Att bli lämnad ensam med sin egen dumhet är kanske det värsta en människa kan drabbas av.

Jag vet inte i vilket fack jag ska placera den här berättelsen. Kanske facket för livströtta smådeprimerade vita medelålders män som reser till ett varmt klimat och träffar människor som verkligen lever. Kanske vandringsbiblioteket med en liten lapp på förstasidan: var snäll med den här.

Böcker: In Koli Jean Bofane: Mathématiques congolaises

En kursbok i matematik var allt den unge Celio fick med sig när hela hans familj dödades. Och i den hittar han så småningom hela sitt förhållningssätt till livet. Celio Matemona, allmänt kallad Celio Mathématique, tar sig genom sin tillämpade matematik från svälten på Kinshasas gator till ett välbetalt jobb som kommunikationsstrateg på en av den kongolesiska statens mindre ärofulla organ. Med hjälp av formler och fysikaliska lagar designar han kommunikationsstrategier, som ger väldigt kortsiktiga resultat - distrahera den svältande befolkningen en vecka till, distrahera världsopinionen under en konferens om mänskliga rättigheter. Intrigen är inte så olik en bok som John Grishams Firman; en ung man får en anställning med villkor som är för bra för att vara sanna, och när han inte kan betala det moraliska priset väntar problemen. Fast i svältens Kinshasa är det moraliska priset en bred gråzon - korruption, bortförande av oskyldiga och förfalskning av bevis är oproblematiska speldrag, det är först när men när Celio inser att hans chef var direkt inblandad i mordet på en av Celios vänner som det blir för högt.
Boken är en berättarglad skröna, å ena sidan, med burleska inslag - lite romantik, lite svartsjuka, lite trassel med trolldoktorn, och mycket Machiavelli.
Och då och då - å andra sidan - lättar författaren på en förlåt och visar, skoningslöst och utan särskild emfas, på fasansfulla glimtar av en annan vardag. Som berättelsen om adjutant Bamba, som slits med sina minnen från sin tid som barnsoldat, när de unga rekryterna fick en grupp fångar att träna på. Uppdrag: avrätta fem var, med kniv. Eller den återkommande beskrivningen av svälten, lika närvarande som regn i Bryssel eller snö i Sorsele. Stegen på ner i den outhärdliga hungern som bland annat utmärks genom att familjer börjar räkna dagen i "gongs" - måltider. Från "gong unique", det vill säga en enda måltid per dag, går befolkningen in i en ny tideräkning, "gong alterné", det vill säga att halva familjen får äta en dag och andra halvan av familjen får vänta till nästa dag. Om hur kallt vatten hjälper till att lura hungerbesten i magen. Om hur hela staden kurar ihop sig i svältens apati och väntar.

Boken ger en stark närvarokänsla, den myllrar av liv, mänskliga relationer, dofter och ordspråk, Kinshasa, quoi. Att jämföras med en skildring som baseras på Tintin i Kongo och chokladpaketen estetisk. Nej, nu får Alain Berenboom vandra vidare till någon annans bokhylla. Men Mathématiques congolaises blir kvar.

Böcker: Margareta Johansson - Kvinnoliv i Kongo

Med vankelmod säger jag detta: Nej det är inte alla viktiga och lovvärda böcker som får stå kvar i min bokhylla. Denna reportagebok, utgiven 1991, var resultatet av en resa till Kongo året då allt hände, 1989. Margareta Johansson har intervjuat tio kongolesiska kvinnor som berättar öppet om glädjeämnen, sorger, bekymmer och vardagsliv. Noggrant har jag vägt bokens fördelar och nackdelar innan jag bestämde mig för att förpassa den till vandringsbiblioteket. Hur ofta får man egentligen komma i kontakt med u-länningars egna berättelser? Å andra sidan vet jag inte hur givande just dessa berättelser är; det känns som om varje intervju har tagit ungefär en timme att göra eller på sin höjd en förmiddag, det går aldrig djupare än den omedelbara kontakten mellan intervjuare och intervjuperson. Det blev det som blev avgörande till sist.

Men det finns bilder som hänger kvar. Som konstaterandet att läxläsning är svårt när man inte har lampor; den tropiska natten är ju som bekant ungefär lika lång som dagen och de flesta aktiviteter måste väl pressas ihop och utföras under den ljusa halvan av dygnet. "I Brazzaville ser man ofta gymnasister och studenter stå och läsa under gatlamporna under de stora upplysta stråken".

Kongo: mineraler som gör ont

Mycket intressant krönika av Torbjörn Carlbom i Veckans affärer om Kongos rikedom och förbannelse - de stora fyndigheterna av ytterst värdefulla metaller.

clipped from www.va.se Även om det är hart när omöjligt att veta exakt varifrån elektroniskindustrins metaller kommer anser FN och en lång rad människorättsorganisationer och människor på plats i Kongo att det är direkt troligt att material från Kongo finns i till exempel mobiler och datorer som säljs i västvärlden.

Böcker: Alain Berenboom - Le Roi du Congo

Jag har just läst en förbryllande bok, om en belgisk ytterst medioker privatdetektiv som får ett uppdrag i Kongo. Boken utspelar sig 1948 när Kongo fortfarande var belgisk koloni. Det är en spännande tid, andra världskriget var över och kalla kriget låg och lurade runt hörnet. Och Kongo hade gott om uran, som gjort för en spännande intrig. Tyvärr tar författaren inte riktigt vara på den möjligheten; det är väl inte allom givet att skriva spännande.

När jag läste boken slogs jag av dess svaga miljöbeskrivning. Den kändes helt enkelt inte som Afrika, den skulle lika gärna kunna utspelas varsomhelt. Boken handlar mycket om korruption och maktmissbruk men har vad jag uppfattar som en mycket godvillig syn på den belgiska kolonialstaten. Jag har svårt att sätta fingret på det, men jag upplever att författaren dels skönmålar förhållandet mellan kolonisatörer och befolkningen (trots sin allmänna inkompetens är den belgiska kolonialmakten till exempel en garant för att en oliktänkande ska få en rättvis rättegång) och att han samtidigt spelar på en hel radda av stereotyper, som inte är så speciellt roliga. Som till exempel de tre pygméerna som är med i berättelsen som ett slags "comic relief". Som pratar en konstig franska utan R (af'ikane'na pwata' så hä').

Men den märkvärdigt abstrakta exotismen i boken är ingen slump. Författaren säger på sin hemsida att han inte har en aning om hur det var i belgiska Kongo 1948. Han har hittat på hela miljön, baserat på, hör och häpna, böcker som Tintin i Kongo, en bok om kung Baudoins resa i Afrika, filmen "Bouboule 1er, roi des nègres" från 1933 och inte att förglömma, kakaopaketen av märket Banania.

Jag tycker att det nästan är chockerande att handskas med Historien på det sättet. Och när jag har sagt det blir jag genast osäker igen; vad är det som säger att skönlitteratur måste vara dokumentär? Måste alla författare vara insatta i det de skriver om? Fast det jag egentligen undrar över är kanske: Kan man få tillbaka de 19 euro som boken kostade?

Boken får trots allt stanna i min bokhylla ett tag. Jag har några ytterligare böcker som handlar om Kongo som jag ska ta itu med nu, för att ge lite relief åt fantasierna.