Hanne-Vibeke Holst: Kronprinsessan

Jag började läsa Hanne-Vibeke Holsts Kronprinsessan utan någon större entusiasm. Själva konceptet är intressant: en miljökämpe får chansen att bli miljöminister, från en dag till en annan. Men baksidestexten kändes som knäckebröd för en godissugen: ... "Väl i maktens centrum blir hon snart varse avigsidorna: medias bevakning, politiska intriger och partivänner svek. När hennes tidigare så lyckliga äktenskap börjar krackelera tvingas hon till slut fråga sig om priset ändå inte är för högt. Kronprinsessan är en fängslande skildring av en kvinnas dubbla roller. Kan man jämka samman ett lyckligt familjeliv med ett liv i rampljuset?"
Jag bestämde mig för att gripa mig an den eftersom fibrer trots allt är nyttigt. Och så blev jag helt fängslad och kunde knappt lägga den ifrån mig.

Aino Trosell: Tvångströjan

Om den här boken ska läsas om en instruktionsbok till kriminaltekniska metoder, tja, så får man kanske försöka komplettera sina studier med annat material. Bokens "jag" går helt på magkänsla. Det är blickar som ska tolkas, beteenden och gammal kunskap. Och mönster som går igen. Om inte skurken i slutändan hade avslöjat sig själv hade det aldrig gått att få fast honom. Och på något sätt är det helt i sin ordning.

Efter två års tystnad: en harkling

Jag bestämde mig i dag för att det är dags att fortsätta med den här bloggen. Men bort med katter och politik, här ska snöas in enbart på böcker.

För flera år sen bestämde jag mig för ett mycket långsiktigt projekt - att läsa igenom alla böcker i min ägo och behålla dem jag vill ha kvar och ge bort eller kasta de andra.
Jag har gjort oändliga framsteg - nu har jag tre hyllrader fulla med böcker jag vill ha kvar och har gjort mig av med minst lika många. Många hyllrader återstår.
Det som fick mig att återuppliva Förmodligen är en liten nostalgisk röst som viskar att jag kanske glömmer alla de här böckerna om jag inte börjar föra anteckningar.
Sagt och gjort. Nu kör vi.

Uppdatering: fyra hyllrader, upptäckte jag när jag gick upp och räknade.

Odysseus chez soi!

Här är vår kattunge Odysseus i sitt nya hem i Frankrike.

Böcker: Louis Gardel - L'Aurore des bien-aimés

En fransk författare läser femton rader i en guidebok och skriver en vacker liten bok om historien.
En blivande sultan i det ottomanska riket träffar en grekisk slav och de blir de bästa av vänner. Oskiljaktiga. Den blivande sultanen blir så småningom sultan och slaven upphöjs så småningom till visir. Och så finns det en sultanmoder som är visirens goda fe, och en visir-älskarinna som blir sultaninna, vilket är en lång vandring för en kvinna som började som sultanmoderns slav.
Man kan tänka på andra historiska romaner man läst med något knapphändig bakgrundsläsning. Louis Gardel hänvisar till två verk som han bygger sin historia på, förutom guideboken.
Det är kanske inte så fylligt som det hade kunnat vara. Men han skriver så klart och vackert att det är en stillsam fröjd att läsa - berättelsen om den unge mannen som gjorde den storartade resan mot höjderna och den kanske oundvikliga nedstigningen.
Uppdatering: Kamrat Wikipedia har en utförlig beskrivning av Suleiman den stores liv.

Böcker: Valerio Evangelisti - Nicolas Eymerich, inquisiteur

Det är roligt när böcker går över genregränserna. I boken Nicolas Eymerich, inquisiteur skapar författaren en framtidsvärld där man upptäckt en ny materia - psytroner - som kan användas till rymdresor som går fortare än ljuset. Hela den psytroniska vetenskapen är lite krånglig att förstå, men i korthet används den för att resa genom fantasin, och ändå få med sig kroppen.
Författaren skapar också en historisk värld, i Aragon på 1300-talet. Genom en ganska smart "samtidigt i det förflutna" får författaren världarna att sammanfalla.

Till bokens starka sidor hör berättelsen om Nicolas Eymerich, en inkvisitör som är precis så rättrådigt enkelspårig som uppdraget kräver. Han begår utan att blinka en massaker på enkla kvinnor i en by, för att lösa en gåta som bekymrar honom. Genom sina hårdhudade metoder lyckas han rädda kristendomen från hotet från hedna gudar. I förbigående kan man notera att han är en nära släkting till sin samtida romanperson William av Baskerville. Och de tankeströmningar han bekämpar är nära släkt med dem som Marianne Fredriksson lägger fram i Noreas saga. Roligt när böcker man läser pratar med varandra...
Och bokens svaga sidor? De hör framför allt ihop med beskrivningen av den psytroniska vetenskapen. Det är inte lätt att få en helt imaginär vetenskap att verka väl förankrad i det sunda förnuftet. Författaren flikar in långa texter ur ett populärvetenskapligt verk av den vetenskapsman som ska ha upptäckt hela materien. Det kan hända att det är språket som lägger hinder i vägen - jag läser boken på franska - men de imaginära populärvetenskapliga förklaringarna är helt enkelt för långa och framför allt tråkiga att läsa. I stället för att läsa texterna som de är tänkta att läsa - dokument som beskriver en vetenskap som alla känner till även om de inte förstår den - tror jag att jag läser dem som de är skrivna - dokument som mödosamt skrivits ihop för att fylla en funktion i texten. Hade nog gått att lösa elegantare.

Nåväl här kommer det sedvanliga citatet. Det handlar om maktkampen mellan kyrkan och Dianakulten. Inkvisitorn och en av ledarna för Dianakulten står inne i en grotta och resonerar. Utanför håller gudinnan Diana på att uppenbara sig.

-- Là dehors, il n'y a que tes cauchemars. Il y a les instincts déchainés, les pulsions animales. La dégradation de l'être humain en composantes quelconques de la nature, comme le vent et les plantes. Nulle société n'est possible sur ces bases.
-- Et votre société qui se fie à la stérilité de la raison, elle est peut-être plus satisfaisante? Vous servez un dieu que vous ne voyez pas, vous humiliez la chair au nom d'un au-delà que vous ne voyez pas, vous créez l'esclavage et les pouvoirs au nom de l'invisible.
Le rex nemorensis baissa la voix.
-- Père Nicolas, considérez donc vos propres cauchemars. Vos idolâtrez la raison parce que vous haïssez votre corps et prétendez vivre au-dehors de lui. C'est une fracture qui s'élargira en vous, et un jour vous y succomberez. Mais alors, il sera trop tard pour...
Eymerich brandit le poing, pâle de fureur.
-- Cela suffit! Ta philosophie me répugne. Capitaine!

Böcker: Rachel Simon - The writer's survival guide

Jag håller på att skriva ungefär fem böcker just nu.
Jag kan faktiskt outa deras arbetstitlar:
Den nervösa planeten - en barnbok om rymdresor bland annat.
Vinterkallt - en sorts deckare som utspelar sig i glesbygdsmiljö (fast ju längre jag skrivit desto tröttare har jag blivit på hela deckargenren, så vi får väl se vad som överlever...)
Namnboken - ett sidoprojekt som blev så roligt att det blev huvudprojekt ett tag... Jag fick lust att prova en alldeles utdöd litterär genre: allegori.
Vargatider - en dystopi som utspelar sig i ett urartat framtidsland
Den sista stora myten - en fantasyberättelse som utspelar sig i ett land som vet om hur det en vacker dag ska gå under och satsar alla krafter på att avvärja den sista faran.

Det finns säkert skäl att återkomma till dessa böcker. Den nervösa planeten håller på att bli klar att skickas till förlag, just nu är den ute på genomläsning hos kloka vänner.

Vilken bok kan då vara mer attraktiv än en överlevnadshandbok för författare?

Jag köpte den här boken samtidigt som en annan handbok i skrivandets konst. Den här är skriven av en kvinna och handlar om hur man tar sig tid att skriva, ger sig rätt att skriva, och hur man hanterar alla känslor därikring.
Boken av den manliga författaren (som jag inte längre har kvar och inte minns namnet på) handlade om hur man knyter ihop en story, hur man ser till att skaffa sig en bra agent, saker man ska tänka på när man hittar på namn åt sina figurer.
Det kändes lite förutsägbart att den kvinnliga och den manliga författaren skulle dela upp världen mellan sig just på det sättet.
Den här boken är vackert skriven på ett sätt som skulle göra sig bättre i ett tal än i ett meddelande - för att använda mina Myndighetsreferenser.
Här kommer citatet:

Pride: Ego in a contest with others. Whereas ego is about our own sense of perfection, pride is about our sense that others are not as perfect as we. We gaze down on them from above, eagle-eyed, searching their work for the desiccated, the unweeded, the fallow, the overtilled. If we pick out flaws, we are pleased, because then we know once again that we are king of the mountain. If we don't pick out flaws, we tell ourselves that all we need is more information about this other writer - her sexual history, his relationship with his mother - so that we can tell ourselves. Yeah, he might be a good writer, but he's not a nice person, and give ourselves one more reason to dismiss anyone who is not us.

Eh? För mig är detta vad fransmännen skulle kalla totalement à côté de la plaque". När jag har skrivit en text som jag tycker är riktigt riktigt bra är jag stolt, glad och lite ängslig över kommentarerna, för någonstans lever ju texten i mötet med läsaren. Om någon annan skriver en riktigt riktigt bra text - tja, det är ju njutning även för mig som läser. Om någon däremot klappar den andra skribenten på huvudet och inte mig... det är väl då det grönögda monstret börjar smyga fram. Men det har väl inget med stolthet att göra; det är väl vanlig hederlig avundsjuka.
Man ska naturligtvis inte döma en bok efter ett citat, men citatet var valt slumpmässigt och känns ganska betecknande för boken. Författaren tar vad jag uppfattar som sina egna känslor och gör dem till allmänna regler, och berättar sedan som dem i vi-form.
Den här boken har naturligtvis också starka sidor. Men den får vandra vidare lika fullt.