En poesiläsare som söker snabba kickar. Någon liten glimt, något litet smart. Någon liten sak jag kan gå och grunna på i årtionden. Jag har lätt att komma ihåg små fraser.
Men jag kan inte förstå dikter som inte är "bra". Jag kanske kan förstå varför man skriver dem - varför skulle man inte skriva dem, man har ju alltid rätt att försöka... Men varför vill man publicera dem? Vem vill ge ut dem? Vem vill läsa dem? Vem är det som väljer ut dem och lägger dem i antologier? Det är det här som får mig att misstänka att jag helt enkelt inte fattat grejen med poesi och faller för de enkla tricken och det lättköpta.
Jag läste alldeles nyss dikten "The Road not Taken" av Robert Frost.
Den här kommer jag att grunna på länge, särskilt slutstrofen
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I--
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
Det är ett vackert slut tycker jag - å ena sidan är dikten avslutad, prydligt stängd. Det finns liksom inte mer att säga. Å andra sidan har författaren inte sagt ett enda dugg. Vi vet i detalj allt som vandraren kände till om de två vägarna, men inget mer. Och att vägvalet långt senare kommer att uppleva det som fullständigt avgörande. Men inte om vandraren valde rätt eller fel.
Det här var alltså en bra dikt. Funderingen fortsätter - dags att titta på en som jag inte förstår grejen med.
3 kommentarer:
Mer Frost:
Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.
Och en till, som Cohen gjort ett eko av.
Stopping By Woods On A Snowy Evening
by Robert Frost
Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.
My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.
He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.
The woods are lovely, dark, and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Frost har skrivit en dikt med den klibbiga titeln Carpe diem, som jag tror de läser i Döda poeters sällskap, och det var väl i den filmen uttrycket slog igenom som det gjorde.
Så här slutar den dikten, och det är ju ett annat budskap:
But bid life seize the present?
It lives less in the present
Than in the future always,
And less in both together
Than in the past. The present
Is too much for the senses,
Too crowding, too confusing—
Too present to imagine.
Hej jag heter Jorun och jag har ockuperat Förmodligens kommentarsfält för att ha en liten mikroblog om dikter. Här kommer Cohen: A thousand kisses deep och nu ska jag ägna mig åt ett annat intresse på d: dammsugning.
Skicka en kommentar