Det här är FÖRMODLIGEN, en återupplivad blogg.
onsdag 8 juli 2009
torsdag 2 juli 2009
Böcker: Louis Gardel - L'Aurore des bien-aimés
En fransk författare läser femton rader i en guidebok och skriver en vacker liten bok om historien.
En blivande sultan i det ottomanska riket träffar en grekisk slav och de blir de bästa av vänner. Oskiljaktiga. Den blivande sultanen blir så småningom sultan och slaven upphöjs så småningom till visir. Och så finns det en sultanmoder som är visirens goda fe, och en visir-älskarinna som blir sultaninna, vilket är en lång vandring för en kvinna som började som sultanmoderns slav.
Man kan tänka på andra historiska romaner man läst med något knapphändig bakgrundsläsning. Louis Gardel hänvisar till två verk som han bygger sin historia på, förutom guideboken.
Det är kanske inte så fylligt som det hade kunnat vara. Men han skriver så klart och vackert att det är en stillsam fröjd att läsa - berättelsen om den unge mannen som gjorde den storartade resan mot höjderna och den kanske oundvikliga nedstigningen.
Uppdatering: Kamrat Wikipedia har en utförlig beskrivning av Suleiman den stores liv.
En blivande sultan i det ottomanska riket träffar en grekisk slav och de blir de bästa av vänner. Oskiljaktiga. Den blivande sultanen blir så småningom sultan och slaven upphöjs så småningom till visir. Och så finns det en sultanmoder som är visirens goda fe, och en visir-älskarinna som blir sultaninna, vilket är en lång vandring för en kvinna som började som sultanmoderns slav.
Man kan tänka på andra historiska romaner man läst med något knapphändig bakgrundsläsning. Louis Gardel hänvisar till två verk som han bygger sin historia på, förutom guideboken.
Det är kanske inte så fylligt som det hade kunnat vara. Men han skriver så klart och vackert att det är en stillsam fröjd att läsa - berättelsen om den unge mannen som gjorde den storartade resan mot höjderna och den kanske oundvikliga nedstigningen.
Uppdatering: Kamrat Wikipedia har en utförlig beskrivning av Suleiman den stores liv.
söndag 28 juni 2009
Böcker: Valerio Evangelisti - Nicolas Eymerich, inquisiteur
Det är roligt när böcker går över genregränserna. I boken Nicolas Eymerich, inquisiteur skapar författaren en framtidsvärld där man upptäckt en ny materia - psytroner - som kan användas till rymdresor som går fortare än ljuset. Hela den psytroniska vetenskapen är lite krånglig att förstå, men i korthet används den för att resa genom fantasin, och ändå få med sig kroppen.
Författaren skapar också en historisk värld, i Aragon på 1300-talet. Genom en ganska smart "samtidigt i det förflutna" får författaren världarna att sammanfalla.
Till bokens starka sidor hör berättelsen om Nicolas Eymerich, en inkvisitör som är precis så rättrådigt enkelspårig som uppdraget kräver. Han begår utan att blinka en massaker på enkla kvinnor i en by, för att lösa en gåta som bekymrar honom. Genom sina hårdhudade metoder lyckas han rädda kristendomen från hotet från hedna gudar. I förbigående kan man notera att han är en nära släkting till sin samtida romanperson William av Baskerville. Och de tankeströmningar han bekämpar är nära släkt med dem som Marianne Fredriksson lägger fram i Noreas saga. Roligt när böcker man läser pratar med varandra...
Och bokens svaga sidor? De hör framför allt ihop med beskrivningen av den psytroniska vetenskapen. Det är inte lätt att få en helt imaginär vetenskap att verka väl förankrad i det sunda förnuftet. Författaren flikar in långa texter ur ett populärvetenskapligt verk av den vetenskapsman som ska ha upptäckt hela materien. Det kan hända att det är språket som lägger hinder i vägen - jag läser boken på franska - men de imaginära populärvetenskapliga förklaringarna är helt enkelt för långa och framför allt tråkiga att läsa. I stället för att läsa texterna som de är tänkta att läsa - dokument som beskriver en vetenskap som alla känner till även om de inte förstår den - tror jag att jag läser dem som de är skrivna - dokument som mödosamt skrivits ihop för att fylla en funktion i texten. Hade nog gått att lösa elegantare.
Nåväl här kommer det sedvanliga citatet. Det handlar om maktkampen mellan kyrkan och Dianakulten. Inkvisitorn och en av ledarna för Dianakulten står inne i en grotta och resonerar. Utanför håller gudinnan Diana på att uppenbara sig.
Författaren skapar också en historisk värld, i Aragon på 1300-talet. Genom en ganska smart "samtidigt i det förflutna" får författaren världarna att sammanfalla.
Till bokens starka sidor hör berättelsen om Nicolas Eymerich, en inkvisitör som är precis så rättrådigt enkelspårig som uppdraget kräver. Han begår utan att blinka en massaker på enkla kvinnor i en by, för att lösa en gåta som bekymrar honom. Genom sina hårdhudade metoder lyckas han rädda kristendomen från hotet från hedna gudar. I förbigående kan man notera att han är en nära släkting till sin samtida romanperson William av Baskerville. Och de tankeströmningar han bekämpar är nära släkt med dem som Marianne Fredriksson lägger fram i Noreas saga. Roligt när böcker man läser pratar med varandra...
Och bokens svaga sidor? De hör framför allt ihop med beskrivningen av den psytroniska vetenskapen. Det är inte lätt att få en helt imaginär vetenskap att verka väl förankrad i det sunda förnuftet. Författaren flikar in långa texter ur ett populärvetenskapligt verk av den vetenskapsman som ska ha upptäckt hela materien. Det kan hända att det är språket som lägger hinder i vägen - jag läser boken på franska - men de imaginära populärvetenskapliga förklaringarna är helt enkelt för långa och framför allt tråkiga att läsa. I stället för att läsa texterna som de är tänkta att läsa - dokument som beskriver en vetenskap som alla känner till även om de inte förstår den - tror jag att jag läser dem som de är skrivna - dokument som mödosamt skrivits ihop för att fylla en funktion i texten. Hade nog gått att lösa elegantare.
Nåväl här kommer det sedvanliga citatet. Det handlar om maktkampen mellan kyrkan och Dianakulten. Inkvisitorn och en av ledarna för Dianakulten står inne i en grotta och resonerar. Utanför håller gudinnan Diana på att uppenbara sig.
-- Là dehors, il n'y a que tes cauchemars. Il y a les instincts déchainés, les pulsions animales. La dégradation de l'être humain en composantes quelconques de la nature, comme le vent et les plantes. Nulle société n'est possible sur ces bases.
-- Et votre société qui se fie à la stérilité de la raison, elle est peut-être plus satisfaisante? Vous servez un dieu que vous ne voyez pas, vous humiliez la chair au nom d'un au-delà que vous ne voyez pas, vous créez l'esclavage et les pouvoirs au nom de l'invisible.
Le rex nemorensis baissa la voix.
-- Père Nicolas, considérez donc vos propres cauchemars. Vos idolâtrez la raison parce que vous haïssez votre corps et prétendez vivre au-dehors de lui. C'est une fracture qui s'élargira en vous, et un jour vous y succomberez. Mais alors, il sera trop tard pour...
Eymerich brandit le poing, pâle de fureur.
-- Cela suffit! Ta philosophie me répugne. Capitaine!
söndag 21 juni 2009
Böcker: Rachel Simon - The writer's survival guide
Jag håller på att skriva ungefär fem böcker just nu.
Jag kan faktiskt outa deras arbetstitlar:
Den nervösa planeten - en barnbok om rymdresor bland annat.
Vinterkallt - en sorts deckare som utspelar sig i glesbygdsmiljö (fast ju längre jag skrivit desto tröttare har jag blivit på hela deckargenren, så vi får väl se vad som överlever...)
Namnboken - ett sidoprojekt som blev så roligt att det blev huvudprojekt ett tag... Jag fick lust att prova en alldeles utdöd litterär genre: allegori.
Vargatider - en dystopi som utspelar sig i ett urartat framtidsland
Den sista stora myten - en fantasyberättelse som utspelar sig i ett land som vet om hur det en vacker dag ska gå under och satsar alla krafter på att avvärja den sista faran.
Det finns säkert skäl att återkomma till dessa böcker. Den nervösa planeten håller på att bli klar att skickas till förlag, just nu är den ute på genomläsning hos kloka vänner.
Vilken bok kan då vara mer attraktiv än en överlevnadshandbok för författare?
Jag köpte den här boken samtidigt som en annan handbok i skrivandets konst. Den här är skriven av en kvinna och handlar om hur man tar sig tid att skriva, ger sig rätt att skriva, och hur man hanterar alla känslor därikring.
Boken av den manliga författaren (som jag inte längre har kvar och inte minns namnet på) handlade om hur man knyter ihop en story, hur man ser till att skaffa sig en bra agent, saker man ska tänka på när man hittar på namn åt sina figurer.
Det kändes lite förutsägbart att den kvinnliga och den manliga författaren skulle dela upp världen mellan sig just på det sättet.
Den här boken är vackert skriven på ett sätt som skulle göra sig bättre i ett tal än i ett meddelande - för att använda mina Myndighetsreferenser.
Här kommer citatet:
Eh? För mig är detta vad fransmännen skulle kalla totalement à côté de la plaque". När jag har skrivit en text som jag tycker är riktigt riktigt bra är jag stolt, glad och lite ängslig över kommentarerna, för någonstans lever ju texten i mötet med läsaren. Om någon annan skriver en riktigt riktigt bra text - tja, det är ju njutning även för mig som läser. Om någon däremot klappar den andra skribenten på huvudet och inte mig... det är väl då det grönögda monstret börjar smyga fram. Men det har väl inget med stolthet att göra; det är väl vanlig hederlig avundsjuka.
Man ska naturligtvis inte döma en bok efter ett citat, men citatet var valt slumpmässigt och känns ganska betecknande för boken. Författaren tar vad jag uppfattar som sina egna känslor och gör dem till allmänna regler, och berättar sedan som dem i vi-form.
Den här boken har naturligtvis också starka sidor. Men den får vandra vidare lika fullt.
Jag kan faktiskt outa deras arbetstitlar:
Den nervösa planeten - en barnbok om rymdresor bland annat.
Vinterkallt - en sorts deckare som utspelar sig i glesbygdsmiljö (fast ju längre jag skrivit desto tröttare har jag blivit på hela deckargenren, så vi får väl se vad som överlever...)
Namnboken - ett sidoprojekt som blev så roligt att det blev huvudprojekt ett tag... Jag fick lust att prova en alldeles utdöd litterär genre: allegori.
Vargatider - en dystopi som utspelar sig i ett urartat framtidsland
Den sista stora myten - en fantasyberättelse som utspelar sig i ett land som vet om hur det en vacker dag ska gå under och satsar alla krafter på att avvärja den sista faran.
Det finns säkert skäl att återkomma till dessa böcker. Den nervösa planeten håller på att bli klar att skickas till förlag, just nu är den ute på genomläsning hos kloka vänner.
Vilken bok kan då vara mer attraktiv än en överlevnadshandbok för författare?
Jag köpte den här boken samtidigt som en annan handbok i skrivandets konst. Den här är skriven av en kvinna och handlar om hur man tar sig tid att skriva, ger sig rätt att skriva, och hur man hanterar alla känslor därikring.
Boken av den manliga författaren (som jag inte längre har kvar och inte minns namnet på) handlade om hur man knyter ihop en story, hur man ser till att skaffa sig en bra agent, saker man ska tänka på när man hittar på namn åt sina figurer.
Det kändes lite förutsägbart att den kvinnliga och den manliga författaren skulle dela upp världen mellan sig just på det sättet.
Den här boken är vackert skriven på ett sätt som skulle göra sig bättre i ett tal än i ett meddelande - för att använda mina Myndighetsreferenser.
Här kommer citatet:
Pride: Ego in a contest with others. Whereas ego is about our own sense of perfection, pride is about our sense that others are not as perfect as we. We gaze down on them from above, eagle-eyed, searching their work for the desiccated, the unweeded, the fallow, the overtilled. If we pick out flaws, we are pleased, because then we know once again that we are king of the mountain. If we don't pick out flaws, we tell ourselves that all we need is more information about this other writer - her sexual history, his relationship with his mother - so that we can tell ourselves. Yeah, he might be a good writer, but he's not a nice person, and give ourselves one more reason to dismiss anyone who is not us.
Eh? För mig är detta vad fransmännen skulle kalla totalement à côté de la plaque". När jag har skrivit en text som jag tycker är riktigt riktigt bra är jag stolt, glad och lite ängslig över kommentarerna, för någonstans lever ju texten i mötet med läsaren. Om någon annan skriver en riktigt riktigt bra text - tja, det är ju njutning även för mig som läser. Om någon däremot klappar den andra skribenten på huvudet och inte mig... det är väl då det grönögda monstret börjar smyga fram. Men det har väl inget med stolthet att göra; det är väl vanlig hederlig avundsjuka.
Man ska naturligtvis inte döma en bok efter ett citat, men citatet var valt slumpmässigt och känns ganska betecknande för boken. Författaren tar vad jag uppfattar som sina egna känslor och gör dem till allmänna regler, och berättar sedan som dem i vi-form.
Den här boken har naturligtvis också starka sidor. Men den får vandra vidare lika fullt.
fredag 19 juni 2009
Poesi
Jag är en dålig poesi-läsare tror jag.
En poesiläsare som söker snabba kickar. Någon liten glimt, något litet smart. Någon liten sak jag kan gå och grunna på i årtionden. Jag har lätt att komma ihåg små fraser.
Men jag kan inte förstå dikter som inte är "bra". Jag kanske kan förstå varför man skriver dem - varför skulle man inte skriva dem, man har ju alltid rätt att försöka... Men varför vill man publicera dem? Vem vill ge ut dem? Vem vill läsa dem? Vem är det som väljer ut dem och lägger dem i antologier? Det är det här som får mig att misstänka att jag helt enkelt inte fattat grejen med poesi och faller för de enkla tricken och det lättköpta.
Jag läste alldeles nyss dikten "The Road not Taken" av Robert Frost.
Den här kommer jag att grunna på länge, särskilt slutstrofen
Det är ett vackert slut tycker jag - å ena sidan är dikten avslutad, prydligt stängd. Det finns liksom inte mer att säga. Å andra sidan har författaren inte sagt ett enda dugg. Vi vet i detalj allt som vandraren kände till om de två vägarna, men inget mer. Och att vägvalet långt senare kommer att uppleva det som fullständigt avgörande. Men inte om vandraren valde rätt eller fel.
Det här var alltså en bra dikt. Funderingen fortsätter - dags att titta på en som jag inte förstår grejen med.
En poesiläsare som söker snabba kickar. Någon liten glimt, något litet smart. Någon liten sak jag kan gå och grunna på i årtionden. Jag har lätt att komma ihåg små fraser.
Men jag kan inte förstå dikter som inte är "bra". Jag kanske kan förstå varför man skriver dem - varför skulle man inte skriva dem, man har ju alltid rätt att försöka... Men varför vill man publicera dem? Vem vill ge ut dem? Vem vill läsa dem? Vem är det som väljer ut dem och lägger dem i antologier? Det är det här som får mig att misstänka att jag helt enkelt inte fattat grejen med poesi och faller för de enkla tricken och det lättköpta.
Jag läste alldeles nyss dikten "The Road not Taken" av Robert Frost.
Den här kommer jag att grunna på länge, särskilt slutstrofen
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I--
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
Det är ett vackert slut tycker jag - å ena sidan är dikten avslutad, prydligt stängd. Det finns liksom inte mer att säga. Å andra sidan har författaren inte sagt ett enda dugg. Vi vet i detalj allt som vandraren kände till om de två vägarna, men inget mer. Och att vägvalet långt senare kommer att uppleva det som fullständigt avgörande. Men inte om vandraren valde rätt eller fel.
Det här var alltså en bra dikt. Funderingen fortsätter - dags att titta på en som jag inte förstår grejen med.
fredag 12 juni 2009
Böcker: Peter Robinson - En bit av mitt hjärta
I boken "En bit av mitt hjärta" begår Peter Robinson en berättarteknisk horrör som vi kan kalla "samtidigt - i det förflutna".
Om man tänker sig att det sker ett mord på en plats. En polisman kallas ut för att undersöka faller.
Och så hittas ett annat lik, fast 25 år senare. En polisman kallas ut för att undersöka fallet.
Och så intervjuar den förste polismannen människor som kanske kan veta något.
Och så intervjuar den andre polisen människor som kanske kan veta något, fast 25 år senare.
Och så hittar den förste polismannen några spår.
Och så hittar den andra polismannen spår, eller inte, fast hur som helst 25 år senare.
Så småningom visar det att de två fallen har ett samband - OK det var väl ganska uppenbart. Jag undrar om skälet till bokens egenartade struktur var att författaren ville behålla det överraskningsmomentet ett tag. Vidare undrar jag vilken läsare författaren i så fall skriver för.
Troligtvis en mycket mer välvillig läsare än jag, och troligen mycket mer observant. Jag måste medge att jag inte läste boken med den noggranna vakenhet som den utan tvekan förtjänar, eller i alla händelser kräver. Jag blandade ideligen ihop den två poliserna och deras utredningar. Och privatliv. Och deras kolleger.
Citatet: Tja det är inte lätt att välja ett citat när boken är så splittrad. Så det blir helt enkelt första stycket som utspelar sig 1969, morgonen efter en rockfestival.
Jahapp. I förbigående kan man undra om det brukar regna "tillfälligt" (kanske skulle man snarare säga att det hade regnat en stund?), om dimman lockas fram i slingor (stiger inte den snarare i slöjor eller stråk?) och om den svävar "med utspridda orörliga skepnader" (kanske formar den sig hellre till svävande orörliga skepnader?).
Men boken får faktiskt stå kvar i bokhyllan ändå, som kursmaterial i min pågående autodidaktiska skrivarkurs.
Om man tänker sig att det sker ett mord på en plats. En polisman kallas ut för att undersöka faller.
Och så hittas ett annat lik, fast 25 år senare. En polisman kallas ut för att undersöka fallet.
Och så intervjuar den förste polismannen människor som kanske kan veta något.
Och så intervjuar den andre polisen människor som kanske kan veta något, fast 25 år senare.
Och så hittar den förste polismannen några spår.
Och så hittar den andra polismannen spår, eller inte, fast hur som helst 25 år senare.
Så småningom visar det att de två fallen har ett samband - OK det var väl ganska uppenbart. Jag undrar om skälet till bokens egenartade struktur var att författaren ville behålla det överraskningsmomentet ett tag. Vidare undrar jag vilken läsare författaren i så fall skriver för.
Troligtvis en mycket mer välvillig läsare än jag, och troligen mycket mer observant. Jag måste medge att jag inte läste boken med den noggranna vakenhet som den utan tvekan förtjänar, eller i alla händelser kräver. Jag blandade ideligen ihop den två poliserna och deras utredningar. Och privatliv. Och deras kolleger.
Citatet: Tja det är inte lätt att välja ett citat när boken är så splittrad. Så det blir helt enkelt första stycket som utspelar sig 1969, morgonen efter en rockfestival.
För den som tittade ner från toppen av Brimleigh Beacon tidigt den måndagsmorgonen liknade vyn ett slagfält. Det hade regnat tillfälligt under natten och den bleka solen lockade fram slingor av dimma ur den fuktiga jorden. De svävade över ängar med utspridda orörliga skepnader och blandades här och var med den mörka röken från pyrande glöd. Plundrare letade sig fram över området, samlade ihop kringslängda vapen och böjde sig då och då som för att ta något värdefullt från en stupad. Andra såg ut att skyffla jord eller osläckt kalk i stora öppna gravar. Den svaga vinden följde med sig en lätt stank av ruttet kött.
Jahapp. I förbigående kan man undra om det brukar regna "tillfälligt" (kanske skulle man snarare säga att det hade regnat en stund?), om dimman lockas fram i slingor (stiger inte den snarare i slöjor eller stråk?) och om den svävar "med utspridda orörliga skepnader" (kanske formar den sig hellre till svävande orörliga skepnader?).
Men boken får faktiskt stå kvar i bokhyllan ändå, som kursmaterial i min pågående autodidaktiska skrivarkurs.
torsdag 11 juni 2009
Böcker: Ingrid Hedström - Lärarinnan i Villette
"Äntligen en bra svensk deckare!" utropas på omslaget till boken Lärarinnan i Villette av Alfabeta. Kul för alla andra deckare som utgivits på förlaget Alfabeta så här långt...
Man skulle kunna tro att "Lärarinnan i Villette" är den mest ospännande boktitel man kan komma på, men uppföljarens titel är nog ännu ljummare: "Flickorna i Villette".
Boken då? Jo intrigen är en väv av mord. Folkmordet i Rwanda håller på i bakgrunden, färska mord sker i förgrunden, och i det förflutna ett otäckt massmord som i sin tur kan förstås genom att begrunda ett historiskt massmord. Det är som att ta tråden "mord" och väva den genom olikfärgad varp. Typ. Snyggt och skickligt påkommet. Nu, en vecka efter det att jag läste ut boken, är det svårt att komma ihåg den. Jag tror att det betyder att den inte hade så många lösa trådar att fundera vidare på.
Historien utspelas i Belgien och det är väl därför jag trots allt behåller boken. Av vördnad för mitt adoptivland.
Uppdatering: jag hoppade över sedvanliga citat, kanske bäst att lägga till det. När jag bläddrar runt i boken ångrar jag nästan att jag tänkt behålla den; det här är en korrekt och effektiv text men den sjunger inte någonstans.
Man skulle kunna tro att "Lärarinnan i Villette" är den mest ospännande boktitel man kan komma på, men uppföljarens titel är nog ännu ljummare: "Flickorna i Villette".
Boken då? Jo intrigen är en väv av mord. Folkmordet i Rwanda håller på i bakgrunden, färska mord sker i förgrunden, och i det förflutna ett otäckt massmord som i sin tur kan förstås genom att begrunda ett historiskt massmord. Det är som att ta tråden "mord" och väva den genom olikfärgad varp. Typ. Snyggt och skickligt påkommet. Nu, en vecka efter det att jag läste ut boken, är det svårt att komma ihåg den. Jag tror att det betyder att den inte hade så många lösa trådar att fundera vidare på.
Historien utspelas i Belgien och det är väl därför jag trots allt behåller boken. Av vördnad för mitt adoptivland.
Uppdatering: jag hoppade över sedvanliga citat, kanske bäst att lägga till det. När jag bläddrar runt i boken ångrar jag nästan att jag tänkt behålla den; det här är en korrekt och effektiv text men den sjunger inte någonstans.
De beställde alla dagens rätt, waterzooi på kyckling, och Tony lämnade dem. Dolhet fäste på nytt sin bottenlösa mörka blick på Martine.
-- Vi har förstått att Justitiepalatset anser att vår kära Jeanne blev avsiktligt påkörd, sade han.
-- Det är ingen hemlighet, sade Martine försiktigt, om det varit en vanlig smitningsolycka hade jag naturligtvis inte kopplats in. Och jag kan säga i förtroende att det finns flera vittnen som kan svära på att bilföraren avsiktligt siktade in sig på madame Demaret.
-- Har ni någon uppfattning om motivet? frågade Daelmans.
Martine teg. Det var enklast så.
-- En liten fågel från Justitiepalatset har viskat i mitt öra att ni tror att motivet ligger i någon hemlighet i Jeannes förflutna, sade Dolhet. Han uttalade "hemlighet" med hånfullt överdrivet tonfall, som för att betona hur löjlig och fantastisk tanken var.
Martine räddades av att Tony kom in med maten. Han satte långsamt fram tallrikarna och mötte Martines blick med höjda ögonbryn. Hon höjde en halv millimeter på axlarna. Hon antog att det betydde "jag klarar mig".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)