Böcker: Gail Godwin - Den gode maken

Det finns något paradoxalt trösterikt i att läsa om andra människors sätt att hantera sorg och död. I Den gode maken ligger universitetslektorn Magda Danvers för döden. Dödskampen blir hennes slutexamen; hon arbetar sig igenom sitt liv, sina relationer, sin historia och lägger allt på plats. Hennes yngre man Francis som hon träffade i det katolska prästseminarium där han studerade, går igenom hela berättelsen som ett anspråkslöst och vänskapligt mysterium. Han ser det som en förmån att få vistas i sin hustrus strålglans och han är lycklig när han tvättar fönster. Vad som döljer sig på botten av hans själ vill han inte berätta, kanske vill han inte veta. En enda gång i boken känner han hat mot sin fru för att hon tar så mycket plats; insikten gör honom skakad ända in i själen.
Mot Magda och Francis står Alice och Hugo. Han är en framgångsrik författare, hon var tidigare förlagsredaktör men verkar nu vara sörjande på heltid. De förlorade sitt barn vid födseln och deras äktenskap faller i bitar. Hugo är liksom Magda en dominerande färgstark person. Alice är mjuk och lyssnande. Hon besöker allt oftare Magda och Francis och finner tröst för sin egen bottenlösa sorg över ett liv som aldrig ens fick börja i Magdas värdiga avsked till livet.
Boken är lång och rik och lärd, en glädje att ta sig igenom. Kanske är det Francis som ger boken "det" - det finns många böcker om färgstarka, egotrippade, intelligenta personer men jag kommer inte på någon romankaraktär just nu som saknar intresse för den egna personen på det sätt som Francis gör.
Berättartekniskt byter Gail Godwin perspektiv lika ofta som Kjell Eriksson; när Magda får en ny besökare får man se henne utifrån den besökarens perspektiv och referensramar. I den här boken känner jag att perspektivbytena tillför mycket - det minskar betydligt risken för en Mary Sue...
Och nu mitt sedvanliga citat. Hm, inte lätt. När jag bläddrar efter ett citat är det inte uppenbart vad jag ska välja. Det är helheten snarare än enskildheterna som lyser i boken.
Ett citat från början av boken när Magda Danvers fortfarande orkade briljera med sin formuleringskonst. Universitets rektor har just nämnt att han hade tänkt be henne följa med på en jubileumskryssning för gamla studenter, som föreläsare på temat "det litterära arvet". Båda två vet att hon troligen kommer att vara död innan resan äger rum.

"Jag skulle med glädje ha accepterat, Gresh, om jag inte redan var inbokad för en annan resa."
"Har du mycket ont?"
"Smärtan kommer och går. Den har ett eget liv. Jag har döpt den till Vidundret. Varje dag grinar den allt bredare på min bekostnad, men från Vidundrets synpunkt är det förstås jag som är hindret. Jag är det som står i vägen för Vidundrets utveckling och tillväxt." Hon skrattade matt. "Om det hade ett språk undrar jag vad det skulle kalla mig." Sedan gjorde hon en grimas av uppenbar smärta.

Den gode maken får stanna i min bokhylla.

Böcker: Per Olof Enquist - Musikanternas uttåg

Att läsa Musikanternas uttåg är som att åka runt i ett välbekant men ändå sällsamt landskap med en kunnig men något påträngande guide. Det finns så mycket han vill visa och det är roligt intressant och spännande, men hela tiden finns ett tunt stråk av förnumstighet. Västerbottningarna är på ett visst släkte, berättar han, man måste ha växt upp här för att förstå. De är fromma, försynta, enkelspåriga, skrattar åt analhumor och talar den bredaste av alla dialekter. Och han pekar och skrattar, ibland "med" och ibland "åt". Och resenären får resa på guidens villkor eller också inte alls.
Såhär låter det när guiden verkligen kommer igång. Citatet handlar om en Amandus Wikström, en man som det fanns ett stort antal klassiska ordstäv knutna till.

Det mest kända var från den tid han arbetat som dräng i Fahlmark och en gång av misstag ställt gödseltunnorna så nära stranden att vårfloden tagit dem. Från den situationen kom ordstävet: Om I lev till e anne år, som I då nog gjör, ska I int ställ skittunnern neve sjölanne."
Detta ansågs i vida kretsar vara ett drastiskt och kontroversiellt uttalande, vilket kanske är obegripligt för den som inte vuxit upp i Västerbottens kustland. Det kontroversiella var det något självsäkra påståendet som I då nog gjör - alltså överleva till nästa år.
Detta var i grunden något oerhört förmätet. Denne fattige men sturske syndare antog att han skulle leva till nästa år, utan att i samma andetag åberopa Guds nåd och barmhärtighet och försäkra att han insåg att det var endast oppå hans nåd man levde: utan den kunde man icke påräkna en endaste natt, armest en timme. Tala om att trotsa Gudarna. Amandus Wikström framstod i detta yttrande (som ju blev mytiskt och alltså förstärktes) som en västerbottnisk Prometeus, vars gränslösa övermod saknade sin like. Till råga på allt gick hans spådom i uppfyllelse. Han överlevde inte bara det första året efter katastrofen med skittunnan, utan också en rad andra.

Boken är inte alltid lika didaktisk. Och när guiden glömmer bort att undervisa, utan bara visar, så är boken härligt levande och målande.
Nästa läsprojekt blir konstigt nog att läsa den här boken på franska; tydligen ska den finnas översatt. Hur översätter man Västerbottens själ och språkdräkt? Ska bli mycket intressant att ta reda på. Redan nu är en sak väldigt uppenbar med den franska utgåvan: illustratören aldrig sett en norrländsk fura.

Ordval

En rolig applikation: ordräknaren.
Det visar sig att mother (332) är vanligare än father (371). Att heaven (3733) är mycket mindre vanligt än hell (1927) men att good (116) är långt vanligare än bad (628).

Skulle kunna användas till att bevisa... ähum. Något.

Böcker: Clare Francis - A Dark Devotion

Duktiga Londonadvokaten Alex kämpar med relationen till sin man - även han advokat - som blir allt mer alkoholberoende och vars advokatheder allt mer verkar svikta. Själv ägnar hon sig åt sina småtjuvar som ideligen trasslar till det för sig och bryter mot villkoren i sina villkorliga frigivningar.
Tills en dag barndomsvännen Will Dearden ringer. Hans fru Grace är försvunnen, polisens utredning har gått i stå och allt är hemskt. Kan hon komma och hjälpa till?
Här kommer bokens svaghet: om man har läst Rebecca anar man ganska snart hur det egentligen står till. När Will Dearden har gjort ett TV-utspel om hustruns försvinnande och bett allmänheten om hjälp, brister det för honom i bilen på väg hem.

He cried, 'Sometimes I don't know how much longer I can go on with it, Ali! Sometimes I feel like shouting at them!'
'It must be hard, I know...'
'Hard!' He gave a caustic laugh. 'Yes - hard. To go on saying the right things, to go along with the myth.'
I kept my eyes on the road. 'The myth?'
/---/
'Oh, the idea that people have about her! The image of her, the one that she wants them to have!'
One word came instantly to mind. 'Perfect.'
'Perfect - yes! And generous! And warm!' He didn't attempt to hide the bitterness in his voice. 'It's her great talent, you see. Playing Grace, the Grace that she wants the world to admire, the great, beautiful, generous Grace!'
I gripped the wheel, a quiet dread knocking at my heart. 'And she's ... something else?' I breathed.

Spoilervarning för den som fortfarande inte fattat konceptet:
Boken slutar så här:

He leant forward and kissed me gently on the mouth. 'It would be so good if you could stay, Ali.'
'I suppose... I could stay till four,' I said.
'Well, it's a start,' he said.
I drove him to Marsh House to pick up his car and stood at the gate in the soft summer night to wave him off.

Men här kommer det fina i kråksången: när jag läste boken tyckte jag att den var riktigt riktigt bra. Jag hade ingen tanke på att göra mig av med den. Jag tyckte om tonfallet, den mjuka självreflekterande "jag"-berättaren. Väl medveten om att om det funnes dopingtester inom litteraturen skulle den här boken åka dit så det smäller i grenen "böcker för folk som vill tro att det lönar sig att vara duktig och snäll".

Böcker: Kjell Eriksson - Prinsessan av Burundi

Jag tyckte mycket om Stenkistan men nu när jag läser nästa bok i serien om kommissarie Ann Lindell är jag inte lika förtjust.
Kankse är det helt enkelt att den utspelar sig i ett mindre pittoreskt sammanhang än skärgårdsfolket i förra boken. Kanske är det att författarens mannerismer blir tydligare när man läser flera böcker. Som berättargreppet att till synes motståndslöst glida genom olika personligheter och perspektiv. Många olika människors tankar blir det, med växlande verkshöjd.
Berit som tänker "Vi som har så lite mjölk" när sonen spiller.
Vincent som tänker att den kvinnliga busschauffören kör ryckigt.
Ola som inser att han inte vill kyssa sin fru.
Ann som tänker att mannen som är utklädd till tomte hellre borde skotta snö.
Och så vidare.

Jag funderar på varför jag stör mig på att författaren ständigt byter synvinkel. Spelar det någon roll förutom att det verkar lite ogenomtänkt? Jag får fundera vidare.

Vin: Druva - Merlot

Merlot är den mest odlade druvan i Bordeaux, läser jag i min kursbok. Tydligen tilltalar den folk som gillar aromerna av ... aha körsbär, choklad, korinter, tobak och fruktkaka, men som föredrar låg tanninhalt.
Där föll teorin om att körsbär och Italien hade något ömsedigt exklusivt förhållande.
Speciellt för merlot är att den mognar väldigt snabbt så den måste plockas väldigt hastigt. Merlot finns i hela världen. De största odlingarna finns i Bordeaux, Languedoc, Italien och Kalifornien. Aha, där kommer i alla fall Italien-kopplingen till körsbären, skönt för jag började bli orolig.
Vinets utseende är rött med en dragning åt blått.
Aromer: korint, fruktkaka, körsbär är klassiskt. Det kan också finnas fruktaromer som hallon, och svarta vinbär. Liksom mynta, tobak och lakrits.
Smak: medelhög syra, låg till medelhög strävhet, medel till hög alkoholhalt, medelhög fyllighet.

Kamrat Wikipedia bygger på beskrivningen av aromerna med jordgubbar, kanel och tryffel.

Slutligen ett berömt vin som är gjort på merlot: Chateau Petrus, världens kanske dyraste vin.

Vin: vita veckor

Jag läste någonstans påståendet att vita veckor är något som endast personer med alkoholproblem håller på med. Den som inte har alkoholproblem har vita veckor då och då utan att ens märka det.
Lät klokt. Vet inte om det är sant men det är en elegant tanke.
Jag försöker tänka ut en analogi.
-- Det är bara människor med sockerberoende som avstår från socker.
-- Det är bara träningsnarkomaner som förhindras att träna.
-- Bara stressade personer som gör avslappning.
-- Bara trötta människor som är sömnlösa.

Men nu kör jag en druva till i alla fall. Omprovet i min vinkurs kommer i juni och det är inte så jättelänge kvar.

Vin: Druva - Sangiovese

Här kommer en ny italiensk druva - sangiovese eller "Jupiters blod". Sangiovese är den mest odlade druvan i Toscana och karaktärsdruva i Chianti. Den odlas även i två andra regioner i Italien (Emilia Romagna och Marche) samt i Argentina, Rumänien och Kalifornien.
Sangiovese mognar sent och behöver en hel del värme. Vinet oxiderar lätt, därför får de röd/mörkröda vinerna snart en brukaktig ton.
Aromer som kan återfinnas i detta vin är: körsbärskärnor, plommon, kallt te, HP-sås, choklad, ingefära, nejlikor, örter (timjan).
Och smakerna slutligen: medel till hög fruktsyra, medel till hög strävhet. Medelhög alkoholhalt och fyllighet.
Allt enligt Munskänkarnas kursbok.
Kamrat Wikipedia har följande att tillägga: Odlas även i Australien och Chile. En del tycker sig känna igen tomat i aromen. Utmärkande för aromen är dock (bittra) körsbär och violer.
Vinklubben kan tillägga att sangiovese ofta blandas med andra druvor för att man vill lägga till alkohol, kropp och mjukhet.
Det berömda vinet Chianti slutligen finns i olika kvalitetsgrader. De finaste är DOCG, det vill säga den högsta italienska kvalitetsklassen.

På det prov jag skrev och flunkade på, handlade en om frågorna om vilken druva som förknippas med bland annat körsbärskärnor. Jag svarade Nebbiolo vilket gav mig ett halvt rätt eftersom det förknippas med körsbär. Nuance. Tydligen är det bara italienska druvor som förknippas med körsbär överhuvud taget.

Katter: Olle-Bolle som pilot

Jag tycker nog att alla kattungarna är gulligast. Men Olle-Bolle ligger högt på fem-i-topplistan.

Katter: kamouflage

Vi valde katt för att matcha köksgolvet.

Katter: uddaögda

Ögonen har börjat byta färg men än är det in klart. Här är Orlando och Odysseus.

Katter: Orlando

Han är trots allt sötast av alla.

Katter: Olle-Bolle

Den lille elektrikern...

Katter: Oella

Söt som tusen och hon är vår!

Kattungar kattungar

Det kan ju verka som om kattungarna är försvunna men så är inte fallet. Här kommer en video på dem, filmad för två veckor sedan. Jag tvekar över om jag ska berätta att kvaliteten är lite si och så eller låta er tro att jag inte har märkt något... Kanske är beslutet redan fattat.

Vin: Druva - Nebbiolo

Som utlovat på Talkie Walkie, påbörjar jag nu en serie inlägg om vin, på längden och tvären. Målet är att upprätta min självrespekt genom att klara ett skriftligt prov på 15 frågor om grundläggande vinkunskap, för att - om det blir möjligt - gå nästa nivå i vinkursen.
Och målet med det... tja. Det är i alla fall ett mycket fascinerande ämne.

--------------
Dagens druva heter nebbiolo. Den odlas framför allt i nordvästra Italien. Namnet kommer av det italienska ordet nebbia som betyder dimma. Enligt munskänkarnas kursbok är det passande eftersom dimman kommer krypande uppför södersluttningarna i skördetid.
Det är en blå druva som mognar sent och kräver mycket av vinmakaren. Mest känd för att vara druvan i Piemontes stora vin Barolo.

Aromer: tjära, rosor, körsbär, lakrits, tryffel.
Färg: vinet är mörkrött till en början, blir snabbt tegelfärgat och sedan bleknar färgen
Smak: hög syra, hög strävhet, hög alkoholhalt, medel till hög fyllighet.

Jag började med just denna druva därför att jag har ett väldigt speciellt förhållande till just vinet Barolo. Jag smakade det en gång och tyckte att det var det godaste vin jag hade smakat. Sedan smakade jag det en annan gång och tyckte väl att det var 'sådär'. Det kostar skjortan, det billigaste jag har sett kostade kanske 16 euro per flaska.
Är det värt att lägga så mycket pengar på en flaska vin? Tja, det beror väl på om det man dricker är det godaste man smakat eller 'sådär'. Rent principiellt tycker jag att det är bättre att köpa en flaska gott vin än fyra flaskor tråk. För plånboken går det på ett ut. Och för kroppen är ju saken enkel.
Enda kruxet är att man behöver laga väldigt god mat för att det inte ska bli alldeles för konstig matchning mellan mat och dryck. Men det arbetet har ju sin egen belöning...
Här kommer slutligen en länk till en artikel om kungarnas vin och vinernas kung.

Böcker: Per Gunnar Evander - Judas Iskariots knutna händer

I serien hjärtskärande män som vandrar genom böcker utan att inte riktigt få kontakt med tillvaron, möt Judas Iskariot. Den radikale unge mannen som blev en Jesu lärjunge. I boken vandrar han liksom alltid för långt ifrån. Tillräckligt långt efter Jesus för att hinna se att hur den blinde Bartimeus glädjestrålande rusar upp för att jubla över att han fått sin syn tillbaka, sedan snubblar in i folk, famlar, får ledas tillbaka till sin tiggarplats. För långt efter för att få vara med när Jesus uppväcker Lasarus. När han kommer fram har allt redan hänt, om det nu har hänt. Det är inte så viktigt för Judas med de där undren, den verkliga anledningen till varför han följer Jesus är hoppet om att Jesus ska befria landet från romarna.
Fast inte ens det är säkert.

Så kommer måltiden när Jesus säger "en av er ska förråda mig".

- Rabbi, vem är det?
Jesus ser upp från bordet och svarar:
- Det är den åt vilken jag räcker brödstycket som jag nu doppar!
Så tar han och bryter ett stycke bröd och doppar det i en gemensam skål och letar sig runt bordet, precis som han tvekade, som om han inte hade bestämt sig för vem han skulle ge brödet till.
Men till sist bestämmer han sig och räcker fram det rakt över bordet till Judas Iskariot.
Mästarens handling får Judas att stelna till av både rädsla och överraskning. Han tar först inte heller emot brödstycket, han tänker hastigt på att Jesus ändå har tvekat ett slag, att han trots allt tar fel, att han kanske menar någon annan!
Varför ska plötsligt Judas utses till någonting? Varför ska han göra någonting som ingen annan ska göra? Varför vänder sig inte mästaren till någon av de apostlar som står honom närmast? Varför inte Jakob eller Johannes? Varför inte Simon Petrus eller Andreas?
/---/
Slutligen tar också Judas emot brödstycket och för det tveksamt till munnen men låter det sedan vila mot läpparna en stund. Det är fullkomligt tyst omkring honom nu, och man fortsätter att betrakta honom, det märker han. Han har plötsligt blivit huvudpersonen i gruppen, han har blivit någonting han aldrig vågat drömma om att bli: han har blivit utvald till en bestämd uppgift, nämligen att förråda, att ange mästaren!

Och sedan går ju allt på tok. I stället för att visa sin makt och fördriva förtryckarna dör Jesus på ett kors. Judas förstår fortfarande ingenting. Enligt evangelierna är det här som han hänger sig i förtvivlan. Per Gunnar Evander väljer ett annat slut, och visst, vad är det som hindrar honom.
Om vi antar att Jesus är en inkonsekvent förkunnare som vandrar genom Palestina och gör under genom att mumla ord och göra obestämda gester, under som ingen egentligen efteråt är säker på om de inträffat eller ej. Och Judas är en ung man som slits mellan det han ser och det han vill se, som förråder på det han uppfattar som en direkt uppmaning... då kan boken lika gärna sluta så här:

Det är sant att det har varit ett ansträngande dygn, men han har ändå mycket krafter kvar, det känner han. Han är van vid påfrestningar och benen ska säkert bära honom en god stund till. Det går ju inte att förneka att han är en stark och uthållig natur.

Och ännu är han mycket ung.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag låter Judas vandra vidare till nya läsare. Kanske tillhör den gruppen genomskinliga böcker som man liksom inte behöver läsa om när man väl har läst en gång.

Böcker: Kjell Eriksson - Stenkistan

Efter mitt senaste sammanträffande med svenska deckarkungar var det med ett visst motstånd jag grep mig an Kjell Erikssons Stenkistan. Jag hade läst den förut men kom inte ihåg så mycket. Baksidestexten var inte mycket till påminnelse - eller rättare sagt, den påminner om en hel genre.

(...) Kriminalkommissarie Ann Lindell börjar utreda fallet och möter girighet och svartsjuka i en värld där forskning inte alltid bedrivs med människors bästa för ögonen och där de som vet för mycket måste tystas.

Quoi de neuf som vi säger här på kontinenten.
Men när jag väl hade börjat läsa blev jag alldeles förtjust i boken. Det var något så skönt med kommissarien och det sätt hon beskrivs på. Hon är duktig, smart och snygg. Och okoncentrerad. Humorlös i vissa lägen. Socialt begåvad fast ensam. Otaktisk.
Och så har boken så fina beskrivningar av saker som trädgårdsodling, fiske, midsommarfester. Och kärlek av det där vuxna slaget när man inte bara kan släppa allt man har för händer - när passionen bara är en pusselbit bland flera.
Lite spoilervarning på det här citatet men det var den här sido-berättelsen som höll mig kvar i boken till sista sidan.

- Jag blev livrädd när Viola ringde. Hon sa att du gått i sjön och jag trodde att du hade dött.
Edvard sa ingenting.
- Varför gick du ut i så dåligt väder?
- Det var Victors nät.
- Vem bryr sig om några futtiga nät?
Hon såg att Edvard inte ville prata vidare om det. Han stirrade rakt fram. Det lite generade men ändå frimodiga uttrycket i hans ansikte var borta.
- Du ville testa, va? Se var gränsen gick. Var det inte så?
- Nej, sa han, men Ann hörde tveksamheten i hans röst.
- Jag är med barn, sa hon.
Edvards reaktion uteblev. Han vred bara på huvudet, såg på henne och nickade.
- Visste du? sa hon.
Han skakade på huvudet.
- Jag älskar dig, sa han tyst och hon såg tårar i hans ögon. Jag visste det helt säkert när jag låg där i vattnet. Jag kan inte leva så långt ifrån dej.
- Det är inte ditt, sa hon och förstod inte varifrån orden och styrkan kom.

Texten varken lyser eller tjusar men jag tyckte om historien. Boken blir kvar och när jag hade slagit ihop den kastade jag mig över nästa bok i serien...

Uppdatering: Det slår mig att jag inte skrivit ett ord om handlingen. Det handlar om ganska oglamoröst polisarbete för att utreda en smitningsolycka med dödlig utgång, ett förment självmord, ett uppenbart mord, ekonomisk brottslighet, ett oförklarligt tomtköp i Dominikanska Republiken, en terroattack mot en tv-station. Tillräckligt bra för att nomineras till årets bästa svenska deckare 2001, men inte för att vinna utmärkelsen...

Böcker: Paulo Coelho - Alkemisten

Nu har jag läst en bok som sålts i 30 miljoner exemplar på 56 språk i 156 länder - som har allt en kultbok behöver - som hör till de sällsynta böcker som kan förändra läsarnas liv fullständigt - som redan har etablerat sig som en modern klassiker - som lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar - som är en bok att njuta av och läsa om många gånger.

Allt enligt förlagets text på omslaget.

Min dotter tittade på boken och frågade om alla måste ha den i sin bokhylla. Efter att ha läst den är jag fortfarande inte säker. Det är en vacker liten saga som innehåller en hel del visdom, och är behagligt lättläst. Paradoxalt nog är det också därför jag inte gillar den: bokens symbolik är mycket lätt att avkoda, och språket är synnerligen färdigtuggat.
Nu kan man ju hävda att det finns författare som putsar och putsar på sitt språk tills det uppnår den genomskinliga klarhet som finns i det skenbart enkla. Sedan kan man försöka definiera skillnaden mellan det skenbart enkla och det uppenbart enkla. Till syvende och sist är det väl ändå en fråga om smak. Här ett smakprov.

"Varför behöver man lyssna till sitt hjärta?" frågade pojken när de gjorde i ordning sitt nattläger.
"Därför att ditt hjärta finns där du ska söka din skatt."
"Mitt hjärta är oroligt", sade pojken. "Det är fullt av drömmar, det blir känslosamt och det förälskar sig i en kvinna av öknen. Det ber mig saker och det håller mig vaken om nätterna när jag tänker på henne."
"Det är bra. Du har ett hjärta som lever. Fortsätt att lyssna till vad det säger."
Under de följande tre dagarna stötte de på en del krigare på sin färd och skymtade många fler vid horisonten. Pojkens hjärta började tala om fruktan. Det berättade sådant som det hade fått veta av världssjälen, historier om människor som gav sig iväg för att leta efter skatter och som aldrig lyckades finna dem. Ibland kunde det skrämma upp pojken med tankar om att han aldrig skulle finna sin skatt, eller att han skulle kunna dö här ute i öknen. Andra gånger sade det honom att det redan var belåtet, att det hade funnit kärlek och stora mängder guldmynt.
"Mitt hjärta är trolöst", sade pojken till alkemisten då de stannade ett tag för att låta hästarna vila. "Det vill inte att jag ska fortsätta."
"Då är det som det ska vara", svarade alkemisten. "Ett levande hjärta kan inte undgå att känna rädsla när det kanske måste försaka allt det har uppnått i utbyte mot en dröm."
"Varför måste jag då lyssna till mitt hjärta?"
"Därför att du aldrig kommer att lyckas tysta det. Och även om du låtsas att du inte hör vad det säger kommer det alltid att finnas där i ditt bröst och tala om för dig vad du anser om världen och livet."

Och med de orden skickar jag pojken och alkemisten vidare på sin långa vandring, med bästa hälsningar till nästa läsare.

Böcker: Åke Edwardsson - Segel av sten; Himlen är en plats på jorden

Segel av sten är Åke Edwardssons sjätte bok om kriminalkommissarie Erik Winter; Himlen är en plats på jorden är den femte, och jag läste dem i fel ordning. Det spelar nu inte så speciellt stor roll, Erik Winters liv rör sig väldigt stillsamt framåt. Hans kolleger slänger käft på ungefär samma sätt och säger ungefär samma tröttsamma skämt. Han dricker ungefär samma exklusiva whiskey och lyssnar på ungefär samma musik, jobbar för mycket och lagar fantastiskt god mat däremellan.
När jag hade läst ut Segel av sten var jag beredd att låta alla övriga böcker av Åke Edwardsson vandra vidare olästa. Segel av sten är en ganska krystad skapelse om händelser som inträffade för många många år sedan som påverkar liv än i dag, skriven i en stil som måste läsas med välvilja för att inte bli outhärdlig. Man måste helt enkelt säga sig att korta meningar är rappt och kul. Sedan finns det någon sorts snobbism i beskrivningen av kriminalkommissarie Winter som nästan blir outhärdlig; han är så himla elegant och välklädd och så är han så fantastiskt internationell att hans språk ständigt blandas med engelska.
I boken använder författaren det trötta gamla stilgreppet med en anonym personen som i återkommande kapitel delar med sig av sin anonymiserade inre monolog. Hej Arne Dahl, här har du en kompis.

Sedan läste jag Himlen är en plats på jorden och den tyckte jag till min förvåning bra om. Boken utsågs 2001 till bästa svenska deckare av Svenska deckarakademin, och åtminstone halva intrigen är intressant (förskolebarn som förs bort av en man som drivs av ganska oklara motiv).
Men jag vet inte varför man vill skriva den här sortens prosa (från Segel av sten):

Ingen hade hört honom.
Han hade sett ljusen från staden ovanför, bara några få ljus.
Han hade tänkt på denne då, kort.
Han hade sett telefonkiosken som blänkte i dimman. Det ringde aldrig i den.
Han skulle be henne.
Hon skulle göra det.
Hon hade följt hans vilja.
Nu var han inte säker längre.
Hon hade tittat på honom den senaste tiden med en blick som han inte kände igen.
Han hade inte frågat.

Eller varför man vill fylla böckerna med den här sortens replikföring (från Himlen är en plats på jorden):

Peters reste sig.
"Nu höll jag på att vara oartig", sa han och gick ut ur rummet och komm tillbaka med ett glas till och satte sig och höll upp flaskan. "En liten whisky?"
"Jag vet inte", sa Bergenhem.
"Det är efter tolv", sa Peters.
"Det är alltid efter tolv någonstans", sa Bergenhem.
"Hell it's noon in Miami, som Hemingway sa när han började dricka klockan elva."
"Jag står över den här gången", sa Bergenhem. "Jag har bilen och måste hem direkt sen.
Peters ryckte på axlarna och hällde upp två centimeter i sitt glas och fyllde på med några droppar vatten.
"Du missar en bra Springbank", sa han.
"Det kanske blir fler gånger", sa Bergenhem.
"Kanske det", sa Peters och drack och satte ner glaset och tittade på Bergenhem: "När hade du tänkt komma till saken?"

Och så fortsätter det. Replikväxlingar med korta snärtiga repliker. Många replikväxlingar. Många korta snärtiga repliker.
Det är inget speciellt med något av mina utdrag, kanske det är aningens kännetecknande för böckerna att det är trevligt men liksom inte glimmar till någonstans.
Vandringsbibblan nästa. Jag börjar undra om jag kommer att få behålla just några böcker i den här takten...